Det har blivit inne med släktforskning, även bland yngre. Mycket går numera att hitta på nätet, vilket gör arbetet snabbare och enklare.
I den vackra Råbäcksgården från 1700-talet råder full aktivitet i alla rum denna måndagskväll. Lite senare ska en studiecirkel i 1700-talsskrift träffas, men redan en halvtimme innan är några av deltagarna på plats för att prata om kvällens texter.
Petra Asplund, 26 år, har precis börjat på en nybörjarkurs hos Boden Överluleå forskarförening och är entusiastisk:
– Jag fick aldrig träffa farmor eller farfar, de dog när min pappa var ung, så jag vet ingenting om den sidan av släkten. Nu ska det bli spännande att se vad jag hittar.
På första träffen fick de lära sig grunderna.
– Jag hade namnet och födelseåret på min farfar, så vi gick in i kyrkböckerna och letade, och till slut fanns han där. Jag lärde mig att min farfar hade åtta syskon, det visste jag inte. Han föddes i Skellefteå landsförsamling, någonstans i Lyckseletrakten. Jag hittade även hans far, men sedan slutade vi för kvällen. Jag ser fram emot vad som händer nästa gång, berättar hon.
Ulrika Rehnberg har släktforskat sedan tjugoårsåldern, med några kortare uppehåll.
– Jag följde ofta med mamma och pappa till de äldre i släkten när jag var barn, det tyckte jag var intressant. På den vägen är det, säger hon.
Hon håller med om att många som sysslar med släktforskning blir lite besatta.
– Man snöar in på det, lite grann. Det ena leder till det andra. Jag hittade en soldat som jag tappat bort mellan två böcker, tills jag såg en liten notis att han hade dött och hans fru hade gift om sig. Han dog 1809, och det visade sig att det var under kriget. Då ville jag ju veta mer om det, och hur de hade det på den tiden. Jag har alltid varit historiskt intresserad, och här knyter man ju ihop historien lite.
Tommy Fahlén är ordförande i föreningen och håller med om att berättelserna runt omkring är det som fascinerar mest.
– Det är ju så mycket annat man får reda på, inte bara det nedstigande ledet. Man får veta hur de bor, och hur mycket de flyttade förr. När det blev fattigt, till exempel, eller under industrialismen, var det ett evigt flyttande. Pigor och drängar var sällan mer än ett år hos en bonde. Under svältveckorna på hösten åkte de iväg och letade sig en ny husbonde.
– Man kan gå in i bouppteckningar och se hur folk har levt, bland annat hur man värderade saker. Det kan stå ”Guldring: 25 öre”, medan en hink kan kosta 4 kronor och 50 öre. Bruksföremål värderades högre, till exempel en hundpäls, och det billigaste var den där lilla ringen. Man kan också få veta hur folk har bott. Och i skattelängder kan man se hur många getter och får de hade.
Kursledaren Eva Sandberg berättar att det finns många sätt att hitta uppgifter på. I kyrkböckerna hittar man datum för födsel, vigsel, när man har flyttat och när man har dött. Vill man ha mer kött på benen så finns det andra längder att titta i:
– Det går att hitta köpebrev, vilka yrkesgrupper som fanns, om någon till exempel stulit hö och vilket straff de fått. Soldaters längd, vikt och skador finns noterade. Allt finns inte på nätet ännu, men det kommer mer och mer. Det skannas in nya dokument hela tiden, säger hon.
Och vi har de amerikanska mormonerna att tacka för att materialet finns bevarat. Under 1940-50-talet kom de hit för att söka sina rötter. De fick tillåtelse att filma alla svenska kyrkböcker, mot att de lämnade en originalkopia till svenska staten. I Utah i USA har de ett huvudarkiv för hela världen.
Vad är tjusningen med släktforskning?
– Det kommer så mycket mera. Det är inte bara namn, det är så mycket mer som man kan hitta. Man får lite historia och lite religionskunskap på köpet, och får en helt annan förståelse för saker och ting, säger Ulrika Rehnberg.
– Det är kul att resa genom Sverige sen och tänka att den här platsen, namnet på den skylten, känner jag igen. Härifrån var ju den släktingen, och därifrån kom ju den. Man ser sånt överallt när man har forskat ett tag, berättar Tommy Fahlén.
Petra Asplund rekommenderar nybörjare att börja med att gå en kurs.
– Man kan göra det på egen hand, men det är svårare. Här får man mer grundläggande kunskap och har någon som kan hjälpa en.
– Vi har mycket material här också. Det finns många böcker från olika byar, mycket historier om folk. Om vissa människor kan man hitta hur mycket som helst, säger Tommy Fahlén.
I ett av Råbäcksgårdens mindre rum sitter föreningens egen ”Damernas detektivbyrå”. Stina Elming, Ulla Wikman och Yrsa Eddebo besöker gården minst en gång i veckan.
För Yrsa Eddebo började intresset för släktforskning hemma hos hennes farmor och farfar i Skåne.
– Jag såg ett foto på en fet gubbe, full med medaljer, som jag ville veta mer om. Det var min farfars farfar. Han var bara i början av tonåren när han fick flytta till Stockholm och senare utbildade han sig i Skåne. Innan han dog var han riksdagsman i andra kammaren.
Ulla Wikman var med och startade föreningen och har släktforskat sedan 1990.
– På den tiden var det mikrofisch som gällde. Det fanns två apparater på biblioteket, och man fick boka tid. Ofta var man mitt uppe i något spännande när man fick packa ihop för att tiden gått ut och någon annan stod på tur. Det är helt otroligt med nätet.
Stina Elming ska delta i kvällens kurs i 1700-talsskrift men passar på att forska lite innan.
– Just det här med livsödena är så fascinerande. Min farmors faster kom som piga till en gård vid 14 års ålder. Där blev hon gravid, troligtvis våldtagen, och visste inte hur hon skulle göra - så hon satte ut sitt barn i snön. Det ligger bara drygt 100 år tillbaka i tiden, så vi har ändå kommit en bit på väg. Tänk om de visste hur bra jag har det, brukar jag tänka.