Ljudet studsar mot väggarna - inte mot kött och ben

"Galakväll för boken och bilden" står det i mitt program på lördagskvällen. Namnen som står uppradade efter är imponerande - precis lika imponerande som bokningarna varit under hela helgen, vill jag understryka.
Konferencier Anna Azcárate hälsar välkommen och bjuder upp det underbara bandet Vikta fåglar på scenen. Medan musiken flödar ut över stolsraderna inser jag att ljudet låter annorlunda än det brukar i stora salen. Nej, det är absolut ingen kritik mot bandet, utan det handlar om själva ljudet. Det studsar mot väggarna, inte mot hud, kött och ben.
För hur jag än räknar så sitter bara ett hundratal personer i publiken på denna galakväll.

Hela helgen har jag gått och väntat på det där härliga folkmyllret, sorlet och trängseln. Det har aldrig riktigt infunnit sig.
Har vi blivit mer civiliserade kanske? Är lokalerna så enorma att de utan problem sväljer Luleås litteraturintresserade? Var marknadsföringen ett hastverk?
Eller är det något värre än så...?
Inte ens förlagen har tagit chansen att smälla upp montrar och nasa böcker. Kanske ville de inte komma, kanske fick de inte - jag vet inte.
Ett par, tre bord finns i övre foajén - ett par konstföreningar, ett antikvariat och ett norrbottniska bokförlag. En ensam författare som sitter redo med penna att signera sin senaste bestseller.
Huruvida Bok&Bild gick ihop ekonomiskt, det har jag inga siffror på i skrivande stund.
Frågan är snarare: Gick visionen ihop?

Galakvällen visar sig vara fantastisk.
Thomas Tidholm reciterar med varm röst sina texter, där ordflödet aldrig sinar utan vrider sig framåt i underfundiga böjar och krumsprång.
Jag får en glimt av en av mina stora favoriter, Thomas Tranströmer, i publiken, samt en gedigen inblick i hans författarskap genom en liten föreläsning av Sven Nyberg.
Håkan Nesser läser - inte - ur sin senaste deckare.
"Jag känner mig som korv och mos när jag ska vandra från Tranströmers poesi till min prosa. Men den kommer säkert att stå i pockethyllan på Gotlandsfärjan i sommar, have no fear", säger han och läser istället en underbar novell, enligt egen utsago skriven av hans hund Norton Kirkegaard Nesser.
Lina Ekdahl läser sina dikter på klingande göteborska. Dialekten passar till de humoristiska undertonerna. Mindre subtil - men inte desto mindre roande - är konstnären Peter Johansson. (Just det, han med de strimlade dalahästarna och nazisterna på husbåten).
Och avslutar gör Bengt Pohjanen - skrönornas kung och mannen som får en vansinnesfärd med totempåle i skyn att låta som dagsens sanning.

Det behövs nog galakvällar också för konsten och litteraturen emellanåt. För att väga upp oscarsgalor och musikfestivaler.
Luleå har välbesökta arrangemang överlag. Matteifestival och jazzfestival. En framgångsrik konstbiennal och till och med en performancefestival. Kanske borde man också ordna en stor filmfestival, en teaterbiennal eller varför inte en dansvecka? För att täcka in alla genrer liksom.
Men det krävs förstås en publik.
Kanske satt den hemma och tittade på fotbollen i lördags. Jag vet inte.
Men när Peter Johansson visar sitt verk på den stora duken i stora salen och den sista bilden tonar ut - den på honom och Arne Weise i t-shirts med texten "kulturskymning" - så går tankarna också till en något mörkare framtid för Bok&Bild om inget görs.
Frågan är bara vad.