Folkvisor med rötterna i den jämtländska myllan

Konsert

Triakel

Bio Norden, Jokkmokk

Fredag 3 februari

Klangen av Emma Härdelins röst sprider sig över salongen i Bio Norden - både skir och stark i samma andetag. Och uppbackad av musikerna Kjell-Erik Eriksson och Janne Strömstedt sjunger hon folkvisor som har rötterna djupt i den jämtländska myllan.

De tre har ett förflutet i den svenska folkmusikeliten och är med i Garmarna och Hoven Droven. De har dessutom turnerat i ett tiotal länder, i Europa och Nordamerika.

Triakel som de kallar sig har hämtat sitt namn från ett slags lakritsgodis som kallas så på dialekt.

Emma Härdelin sjunger också på jämtländska och sätter på så vis en tydlig färgklang på visorna.

För kompet på tramporgel står Janne Strömstedt, medan Eriksson färgar musiken med sitt svängiga och broderande spel.

Visorna spänner över ett brett fält, från psalmer och kärleksvisor till Allan Edwall och burleska snuskvisor.

Arrangemangen byggs ofta upp kring Emma Härdelins vackra röst och har en lågmäld ton. För det mesta fungerar det alldeles utmärkt, även om konserten inledningsvis upplevs som lite jämntjock i det lågmälda tilltalet.

Det är bara i Edwalls Bli som far, som det faller igenom och visan blir konsertens svagaste nummer.

Det går inte komma ifrån att Edwalls personliga stil satte sin prägel på hur man uppfattar hans musik, och i Triakels framförande blir det lite för polerat och återhållsamt.

Men i övrigt är det en gedigen konsert där arrangemangen känns luftiga och svängiga, med en god känsla för traditionen. Och sångerskans röst växlar fint mellan det melankoliska vemodet och det fräckare tonfallet i de mer revyartade numren.

Det är dock i de vemodiga kärleksvisorna som Härdelin övertygar som allra mest, då hon bär fram svärtan och sorgen i klangen - det är mycket vackert.