Med en röst som trollbinder berättar hon de samiska sagorna som hon burit med sig hela livet. Både barn och vuxna lyssnar storögt och traditionen lever vidare, generation efter generation.
Elli-Karin Pavval fascinerades från första stund när hon som barn fick ta del av de äldres berättelser i början av 1950-talet.
– På den tiden fanns ingen tv eller radio, men vi var många barn i byn och vi fick gå till de äldre och lyssna på när de berättade sagor.
Berättelserna grep tag, och inom henne väcktes en längtan efter mer:
– Jag blev så intresserad att jag återvände till dem ensam, gång på gång. De äldre blev glada och ivriga när jag ville höra mer, och de berättade gärna.
Sagorna kunde handla om olika väsen, om djur eller platser. För många kan berättelserna kännas lite skrämmande, men Elli-Karin upplevde dem inte så:
– Jag tror inte att det var meningen att skrämmas, utan att lära sig om de olika faror som finns i naturen. Det finns sjöar och skog, man kan drunkna eller gå vilse, så jag tror att det var en del i uppfostran.
– Genom sagorna får man lära sig att vara vaksam och att leva med naturen. Alla urfolk i världen lever med, och aldrig mot, naturen. Det kan bli oväder och dimma, då gäller det att stanna upp och vänta tills det blir bättre.
Sedan hon själv blev vuxen har hon hållit liv i sagorna genom att berätta dem för kommande generationer.
– Mina jämnåriga kamrater undrar hur jag kan minnas, för de kommer inte ihåg. Men jag tror att det är för att jag var så intresserad, och lyssnade. Jag har ingenting nedskrivet, allt sitter i minnet.
Ett vanligt förekommande väsen i sagorna är Stallo, en ondskefull och dum figur, vars fru Rohvtege var ännu elakare. Elli-Karin berättar sagan om en pojke som gått vilse och råkar hamna i Stallos kåta, men lyckas komma undan genom att övertyga Stallo om att han får se guld och silver i eldstaden om pojken får droppa smält bly i ögonen på honom. Stallo blir blind, och pojken överlistar honom och lyckas fly.
Elli-Karin Pavvals lugna, eftertänksamma sätt att berätta tillsammans med en lätt heshet i rösten gör att historien blir fängslande och spännande. Men hon menar att sagorna helst ska upplevas på samiska.
– Det är lättare för mig att berätta på samiska, för jag måste jobba mera i svenskan, och det blir ju inte helt korrekt heller. Samiskan är det språk jag har hört berättelserna på från början, och det är ju mitt modersmål.
På Jokkmokks marknad är hennes berättarstunder en stående programpunkt då hon berättar på båda språken vid olika tidpunkter:
– Det brukar vara mycket folk, både när jag berättar på samiska och på svenska. Det roliga är också att det inte bara är barn som kommer, utan även vuxna. Och när jag har berättat färdigt kommer de ofta fram och säger att de har hört sagorna från sin egen farmor eller mormor. Många känner igen sig, det är jätteroligt.
Och du för berättelserna vidare till nya barn hela tiden?
– Ja, det är spännande. Många som nu har blivit vuxna säger att de kommer ihåg vad jag berättade för dem när de var barn. Då blir jag glad. Jag har jobbat med barn hela tiden, i 30 år arbetade jag på Sameskolan i Jokkmokk.
– Nu, när jag själv har blivit äldre, upplever jag den där känslan som jag tror att de äldre tanterna och farbröderna fick när jag var barn, den där glädjen när jag kom tillbaka och de fick berätta igen. Precis den känslan upplever jag i dag.
Kanske de här barnen en dag berättar sagorna vidare för senare generationer? Hennes ögon glimtar till när hon svarar:
– Ja, jag hoppas att de gör det.
Som barn bodde Elli-Karin Pavval i Tjappsåive och i Tjåmotis. I dag bor hon några mil från Jokkmokk, i byn Tårrajaur. Ett bestående minne från barndomens vintrar är månskenet över det ödsliga landskapet:
– Än i dag tycker jag om att åka skidor när det är månsken, för det blir så vackert. Ibland när jag kör bil är jag tvungen att stanna för att gå ut och titta. Då minns jag min barndom när jag satt i pulkan och tittade, hur vackert det var, alla träd och allt. Det är väldigt speciellt.