Kultförklarad lokalromantik

Konsert

Euskefeurat

Bio Norden, Jokkmokk

Torsdag 2 februari

I somras stod Euskefeurat på scenen igen under Festspel i Pite älvdal, efter tio års uppehåll. De var inte bortglömda. Borggården på Furunäset var fylld av fans och succén given.

Igår kväll var det likadant. Två utsålda konserter på rad i Bio Norden i Jokkmokk vittnar om att de fortfarande går hem i stugorna, trots att de är lite äldre, lite gråare. Å andra sidan är väl också publiken det, även om många yngre också fanns i publiken.

Låtarna har blivit norrbottniska klassiker och bandet har blivit kult. Det finns knappast en människa som växer upp efter Pite älvdal som inte sjunger någon av deras sånger på fest (om man inte är ungmoderat förstås).

Nu, när de återuppstått som hobbyprojekt, står de fortfarande lika starkt kvar i den vänsterpolitiska myllan som förr och publiken älskar dem för det.

Kängorna mot makten i sånger och Ronny Erikssons mellansnack står som spön i backen. Det blir lite förutsägbart till och från, men gubbarna bredvid i bänken mumlar bifallande och killar som Björn Rosengren står lika högt i kurs som en Teliaaktie.

Stämningen är så nära Allsång på Skansen man kan komma i Norrbotten.

Och när Euskefeurat sjunger i ballader om längtan hem från diasporan eller om hur folk slitit för brödfödan är inte ett öga torrt. De radar upp låtar som Vischan blues, Leonard Larssons testamente, Bonden och björn och många andra.

Ibland balanserar deras lokalromantiska sånger förstås på pekoralens brant, men den distanserande humorn räddar dem.

Det låter dessutom bättre om Euskefeurat nu, än när de gästade festspelen i somras.

Ronny Eriksson avslöjade också i en intervju i NSD att bandet håller på med nytt material framöver. Det är klokt. För om bandets återförening inte bara ska bli en nostalgitripp är det viktigt att de producerar nytt material.

Å andra sidan lär de ju inte sakna stoff när de blickar ut över Sverige anno 2006.