Samlingen består av konstföremål av olika slag, av hans egen hand, men även från de otal konstnärer som genom åren besökte Pirak, eller kom till Jokkmokk för att arbeta med honom. Lars Piraks gästvänlighet och generositet med sin egen tid och engagemang var välkänd och drog mängder av konstnärer till hemmet. Man kan säga att konstverken är en artistisk gästbok, med signaturer från hela världen, i alla tänkbara tekniker: olja, akvarell, tryck, gouache, träsnitt, kopparstick. Nyckeln till hur tavlorna hamnade hos Lars Pirak handlar om gästfrihet och utbyte mellan människor.
Lars Piraks hem och ateljé stod alltid öppna, för släktingar och vänner och besökare av alla slag. I sann konstnärsanda var han lika gästfri mot sina kollegor konstnärerna. I Lars Pirak fann de en hängiven konstnär, en gudabenådad berättare, och ofta en vän för livet. Mot slutet av besöket hände det ofta att tavlor byttes sinsemellan, eller att ett konstverk överlämnades som tack för visiten. Lars Pirak köpte också gärna in konst själv. Samlingen växte snabbt, i takt med att Piraks nätverk växte, och besökare från Sverige, Norden, Europa och övriga världen fann vägarna till Jokkmokk. Från Norrbotten kan nämnas t ex Ingvar Jigrud, Gösta Hedström, Elis Aidanpää, Sune Johansson, Filip Nilsson, Carl Martin och Stig Winnerskog. Från övriga Sverige fann även t ex Bengt Lindström, Astri Taube, Gunnar Brusewitz och Rolf Lidberg vägarna till Jokkmokk och Lars Pirak.
Mikael kliver försiktigt förbi drivorna av tavlor. De står uppställda med bara gångar emellan. Sight-seeingen genom denna tavellabyrint formar sig till en vandring med nedslag i Lars Piraks konstnärsliv. Redan som mycket ung kände han kallelsen från konsten och det samiska konsthantverket, men lärde sig först till möbelsnickare. Mikael håller upp ett förarbete till Lars Piraks gesällarbete som möbelsnickare: en bricka med intarsia, föreställande en samisk kvinna klädd i lulesamisk dräkt, bland renarna på fjället. Arbetet är mycket uttrycksfullt, både gestaltande och avbildande, och man kan inte ta fel på handlaget och gestaltningen: redan här var Lars Piraks konstnärsidentitet stark.
Konstnärer kom även till Pirak i akt och mening att måla, eller utbyta erfarenheter om måleri och konstnärskap. Kanske var det dessa besök Lars Pirak uppskattade allra mest, att få umgås med kollegor, måla tillsammans, eller ta en tur upp till barndomstrakterna i Luovvaluokta, några mil väster om Jokkmokk, i Karatstrakten. Dit kom t ex ofta vännen Johan Holmbom, från fjällhemmanet Njunjes ovanför Kvikkjokk. Holmbom var född 1916, i väglöst land, och kan nog betecknas som ett missförstått konstnärsgeni. Trots de tuffa livsbetingelser han levde under, med få möjligheter att utveckla sitt konstnärskap, så skapade han ändå oavbrutet, blyertsteckningar, fotografier, målningar i olja och akvarell, med motiven hämtade från hemtrakten i Njunjes, och med en forskares skarpa blick för detaljer.
En konstnär som tog Jokkmokk till sitt hjärta var den danske målaren Cai, som snabbt blev en institution i Jokkmokks konstnärsliv. Cai Poulsen och Lars Pirak syntes ofta i gemensamma sammanhang med utställningar och dylikt. Mikael håller upp ett tidigt träsnitt av Cai, där man tydligt ser influenserna från det samiska, i färgerna.
Alla Lars Pirak-tavlor är inte mästerverk. Somliga renar är glosögda i överkant, andra stelbenta som kottdjur. Lars Pirak menade själv att renen var mycket svår att avbilda. Lars Pirak berättar om sina tankar om renen: "Jag tycker om att avbilda renar. Renen är ett djur som har dekorativa horn. Men det är även en inre dimension som jag vill förmedla. Renen som själens spegel. Kanhända en symbol för samekulturen?"
Det är just när renen är i rörelse, som man uppfattar dess väsen bäst. Eller när renen är i sin rätta miljö och ljus. Att fånga det i en orörlig bild är en uppgift som kanske inte ens en livstid räcker till.
Ripans väsen lyckades dock Pirak fånga på kornet. Trots det lilla formatet på hans saltripor i horn så ser man nästan fågeln vanka fram i fjällbjörkriset. En beställning på en Lars Pirak-kniv eller saltripa hände det att kunden fick vänta på i åratal. Om en slöjdare i dag drar ut på sina beställningar så kan det heta om honom att han är som Lars Pirak - efterfrågan översteg produktionstakten. Kanske gjorde Lars Pirak de samiska konsthantverksföremålen så att de skulle kännas som en gåva att få, inte som något man köpte över disk.
På 70-talet hjälpte dock Mikael Pirak sin far att utveckla maskiner och verktyg så att riporna gick fortare att tillverka. Väntetiden blev lite kortare...
Jokkmokk har genom tiderna haft en särskild dragningskraft på människor. Man har kommit av olika orsaker, som exploatör eller som sökare, som turist eller för att stanna. Den samiska kulturen har lockat, naturen, vidderna, och ljuset. Men framförallt har Jokkmokk alltid varit en mötesplats för människorna. Man har kommit för att träffas på Jokkmokks marknad, eller på Samernas Folkhögskola, numera Samernas Utbildningscentrum. Självklart har även Lars Pirak haft sin tid på skolan, precis som de flesta andra samiska kulturutövare, konstnärer och slöjdare. Pirak gick där på 40-talet, i skolans begynnelse. Han utbildade sig till slöjdlärare, och undervisade ofta på Samernas. På det sättet har historien gått varvet runt, eftersom sonen Mikael Pirak också arbetar som slöjdlärare på skolan.
I vår tid kan det kännas självklart att få tillgång till utbildning. Men man behöver inte gå många årtionden tillbaka i tiden för att situationen skulle vara helt annorlunda, särskilt om man var same, och kom från mycket små omständigheter. Den livsresa Lars Pirak gjorde, identitetsmässigt och kulturellt, socialt och existentiellt, började kanske just på Samernas. Att få möjlighet och utrymme för att i konsten och det samiska konsthantverket uttrycka de starka samiska rötterna och tänkesätten, har placerat Lars Pirak inte bara i konsthistoriens Hall of Fame, utan också i det persongalleri som fört den samiska konsten och kulturen framåt och höjt dess status avsevärt i samhället i stort.
Mikael Pirak är, precis som sin far, en mycket god berättare, med humor och lätthet över sig. Det är som att lyssna till ett levande familjealbum, med historierna om tavlorna i Lars Piraks ateljé som en resa i tid och rum, från Piraks mycket enkla omständigheter i barndomens Luovvaluokta vid fjällsjön Karats, till en position som världsberömd konstnär.
Lars Piraks egna tonlägen och röst kunde växla mellan det lågmälda, det utåtriktade och det jojkade, allt beroende på tillfälle och omständighet. Men jag tror inte att någon hörde honom skryta över sig själv någon gång.