Daniel Suhonens bok "Partiledaren som klev in i kylan" tillhör höstens mest uppmärksammade. Boken skildrar tre förlorare: Juholt på grund av sina misstag, illojala högre tjänstemän och ledande politiker inom socialdemokratin samt journalister med dess mediadrev.

Aftonbladets chefredaktör Karin Pettersson avfärdade boken i en ledare. Man kan inte utesluta att hon påverkats av att ha varit presschef åt föregående partiledaren Mona Sahlin som varit ”skadeglad” över Juholts problem. Tidningens samhällschef Lena Mellin utnämner Juholt till ”förlorare ännu en gång” när han i en artikel och med distans kommenterar boken. De sitter bägge med fingrarna långt nere i syltburken och borde ha överlåtit kommentarerna till andra i sakfrågan mindre förbrukade journalister på tidningen.

Reaktionerna har präglats av kritiska kommentarer eller tystnad uppenbarligen med syftet att tiga ihjäl boken. Andra icke inblandade aktörer har uttryckt sitt gillande.

Man kan fundera över Suhonens roll som anonym talskrivare till Juholt som i boken redovisar sms-kommunikation av förtrolig karaktär och för att själv vara part i målet. Men läser man hela boken framstår det samlade materialet som anmärkningsvärt i svensk samtidshistoria. Det kan inte förbigås med tystnad och kräver uppgörelser för att inte skapa långvariga sår i svenska socialdemokratin och landets mediasfär.

Det minsta problemet är som jag ser det Juholts avgång. Han tog själv det steget, erkänner misstag och har sagt sig vara för ”yvig” som partiledare och ger till skillnad från sin företrädare starkt stöd till sin efterträdare Stefan Löfven. Det borde räcka.

Den exempellösa illojaliteten och bristande stödet på den högsta nivå i partiet är klandervärt. Ett par högre tjänstemän, som Suhonen namnger, läcker som såll till medierna uppenbarligen i syfte att skadeskjuta Juholt. Andra dåvarande och tidigare VU-ledamöter medverkar i ett likartat spel för att underminera den kongressvalde ordförandens ställning. De tvingas i flera fall avgå men belönas med höga, välavlönade chefstjänster på annat håll. Endast VU-ledamöterna Fritzon, Hultqvist och Löfven backar upp Juholt. Det ordnas ett VU-möte för att få Juholt avsatt utan hans vetskap och närvaro.

Boken redovisar att de misstag som Juholt kritiserades för antingen inte kan betraktas som sådana eller var små, men av mediadrevet blåstes upp till stormstyrka. Blodtörst och korsfästelselusta låg i luften hos 30-40 församlade journalister utanför partihögkvarteret vid 16-tiden dagen för partiledarens avgång, kunde jag själv se på nära håll.

Mygelkulturen som i flera decennier florerat inom SSU har tyvärr spritt sig vidare till partiet. Konsulter med bakgrund i partiet som betalats av privata näringslivet för att ”förnya” politiken, driva den högerut och agitera för privata vinster i välfärden och torgfört sina åsikter bl a på DN Debatt såg Juholts uppstramning av socialdemokratiska linjen som ett hot.

Detta är inget mindre än en skamlig historia!

Gunnar Lassinantti