Arkivbild. Med en häst kan du vara dig själv, den dömer dig inte, skriver Anna Kuru.
Fluga och de hästar jag lärde känna är borta sedan länge, men i stallet finns samma värld som då jag växte upp: Barn och ungdomar som lever för hästarna. Med en häst kan du vara dig själv, den dömer dig inte, den har inga förutfattade meningar om vem du är. I ett stall lär man sig ta tag i saker, lösa problem, samarbeta.
En hästtjej är van vid rutiner och tidiga morgnar. Ett djur ska tas om hand i alla väder, oavsett om det är midsommarfirande eller vinterkräksjuka på gång. Och är det något man lär sig så är det att vara närvarande. Tillsammans med hästarna är något annat otänkbart. Med så stora djur måste man fokusera på det man gör. Lägga bekymmer åt sidan och landa i nuet.
Därför svider det i hjärtat när jag läser om Kiruna Ridklubb. Ibland har man förberett sig på att lägga ner allt. Ständigt oklara besked från kommunen, ökade kostnader och invecklade bokningssystem. Ridvägar som blockerats på grund av stadsflytten. Och när gruvan nu breder ut sig, vart kommer stallet att finnas? Vart ska hästtjejerna ta vägen? Hur ska framtiden se ut för den som inte spelar hockey eller åker slalom?
Om man ser sig omkring känns det ofta som att ridsport värderas lägre i jämförelse med andra sporter. Är det för att vi värdesätter killars fritid högre än tjejers? Eller beror det på att djur betraktas som hobby och inte värderas så högt? Är det därför ridsporten inte blir en folkfest på samma sätt som hockeyn? Men medan hockeykillarna får sina grillor snörade av knäböjande föräldrar får hästtjejerna lära sig att själva gå till gödselstacken. Jag överdriver nu, rentav raljerar, jag vet, men i stallet finns fortfarande flest tjejer, inom hockeyn tvärtom. Man kan fråga sig varför? Att lyfta sadlar, höbalar, spånsäckar och mocka ersätter vilket gym som helst. Och så är det samhörigheten. Bara intill en häst kan man släppa sin fasad, låta mjuka öron bära ens hemligheter och planer. De unga i stallet får både en gemenskap och en fristad; man mår bra helt enkelt.
Det händer att jag tänker på Fluga ibland. För några år sedan såg jag ett reportage om henne. Hon var gammal nu och levde sina dagar som pensionerad ridskolehäst. Hennes uppsyn var densamma, den lurviga manen kvar. Men medan hennes tillvaro kanske mest sett likadan ut, är jag övertygad om att vi är ganska många, nu fullvuxna människor, som lutat våra kinder mot hennes mjuka päls och med henne delat våra innersta drömmar.