Återhållet och melankoliskt
Jonas Knutsson, saxofonSofia Jannok, sångNorrbotten Big Band under ledning av Tim HagansFolkets hus, KirunaSöndag den 15 november
Foto: Kenneth Paulsson
Till Kiruna kommer man med bagaget packat med svensk folkmusik - den traditionella svenska dito, och den samiska folkmusiken, jojken. Det blandar man med modernare tongångar från den jazz som storbandet representerar.
Det är lätt att tänka sig att det ska bli en kväll fylld av den "nordiska jazz" som det pratas så mycket om - inte minst i länder utanför Norden. Den där avskalade, ensliga, blå jazzen som är storslagen i sin enkelhet och målar karga, dramatiska bilder med sina speciella klangfärger.
Men det blir inte en sådan kväll - inte riktigt i alla fall.
Under en stor del av första konserthalvan känns det som att jag befinner mig på två, nästan tre konserter.
Sofia Jannok bjuder på medryckande pop till att börja med och ägnar sedan ganska mycket tid åt suggestiva, viskande ballader, medan Jonas Knutsson låter sin sopransaxofon brista ut i hjärtskärande visor och sorgsna polkor.
Storbandet å sin sida - får finna sig i att agera kompband, och det hela tar antydning av melodifestivalorkestern under ledning av Anders Berglund.
Vid några få tillfällen gör storbandet några små utspel med spännande, rivig jazz - och det är faktiskt det som får mig att hålla mig vaken under första delen av konserten.
Och det känns ju onekligen lite konstigt - att tillfällena utan solister är de bästa.
Det får nog vara lite måtta med det melankoliska, konstaterar jag efter att Jannok och Knutsson förbereder sig för att gå av scenen och lämna mig tämligen oberörd.
Men.
Innan paus tar sig samtliga musiker - Knutsson, Jannok och storbandet - an den samiska "nationalsången" Sámi eatnan duoddariid, tätt följd av Jannoks Árvas. Och då hittar plötsligt glöden tillbaka till musiken.
Under andra halvan av konserten är det helt annan musik som strömmar ut från scenen. Jazzen och folkmusiken möts, jojken och jazzen möts, och alla tre möter varandra i nya, spännande arrangemang.
De utmanar varandra på duell, men glider också samman i unisona partier och hittar nya sidor hos varandra i musikaliska dialoger.
Det är väl det som är det bästa med att sätta samman olika genrer.
Visst kan det ofta bli bångstyrigt och falla platt, men när det väl klickar så hittar musiken nya vägar och nya meningar.
Så jobbar vi med nyheter