Julkonsert utan julkänsla

Kring jul blir de allra flesta av oss lite bakåtsträvande.
För vad är julen för många om inte just tradition? Saker ska vara som de alltid varit; mimosasalladen ska finnas på julbordet fastän ingen ätit av den sedan 1987, Kalle Anka är heligt fastän vi kan rabbla varenda replik i sömnen, vi ska ha gran trots att katten välter den över farmor vartenda år och alla är vi överens om att inget riktigt är som det ska sedan Arne Weise slutade att sitta och mysa i rutan.
Vi blir kinkiga också när det gäller musik. Ur ett rent estetiskt perspektiv är varken den om pepparkaksgubbarna eller Hej tomtegubbar några musikaliska fullträffar - men de ska vara där. Måhända kan Bing Crosby vara lite av en bubblare i de svenska folkhemmen, men några engelska carols lär inte strömma ur särskilt många radhus.

Det är ju det här som blir lite av en fara när det gäller just julkonserter. Hur gör man samma sak - år efter år - utan att det blir trist?
Ingen fara. Traditionsteorin går att applicera även på julkonserter. Vi köper gärna ett par år till av Jul, jul, strålande jul, O, helga natt och den nypopulära körversionen av O, Magnum Mysterium så länge det vankas små, varliga överraskningar.
Och när det gäller musikhögskolans julkonsert anno 2008 så tycker jag att deltagarna förvaltar ansvaret väl. Klassikerna finns med - men även några exotiska nötter skymtar bland skumtomtarna. Ett litet Händel-potpurri, ett medley med nordiska folkliga julsånger och lite pampiga chants de noel är några exempel.

Naturligtvis har urvalet baserats en hel del på den prominenta solisten Barbara Hendricks. Har man en av världens mest berömda sopraner som artist in residence må man ju nyttja situationen. Och Hendricks blir man mycket riktigt sällan besviken på - hon sjunger allt från carols till spirituals, ren opera och svenska folkvisor med bravur - till och med O, helga natt på svenska!
Tyngdpunkten ligger dock på det operabaserade materialet och i Acusticums fina akustik svävar Hendricks kraftfulla röst obehindrat över orkestern och kören.
Men jul innebär också att det ska vara mycket av allt. Snöigare snö och raskare räv för att citera en gammal 80-talsdänga.
Kanske är det just det som saknas i musikhögskolans konsert. För trots de höga ambitionerna; en enorm kör, en jätteorkester, glitter över hela scenen, tända ljus, tomtedikter, julkort och till och med en gullig barnkör blir det aldrig särskilt...mycket.

Kanske var det jag som hade för höga förväntningar. Men alltför få tillfällen berör - för få skira partier känns magiska och för få starka refränger känns pampiga.
Och trots Hendricks fantastiska insats orkar hon inte dra hela lasset själv. Det fungerar inte när musikerna fegspelar och arrangemangen känns jämntjocka.
Den rätta julkänslan infinner sig aldrig riktigt. Det närmaste jag kommer är att känna... nästan.