Musikaliska vykort med kvalitet och personliga berättelser av Neo

Norrbotten Neos nya konsertprogram Musikaliska vykort, är en högst personlig och nära upplevelse. Dels får publiken en liten presentation av musikerna i Neo och dels tar de sig tid att förklara lite närmare kring det stycke som står på tur att spelas.
Det är ett mycket bra grepp - nästan lite som en musiklektion - och för ovana lyssnare av nutida musik ett jättebra sätt att få en "inkörsport".
Jag tänker mig att det är lite som att vara ovan resenär och åka på bussresa till Gardasjön med svensktalande guide. Upplevelsen förtas ju inte av trygghet och lättillgänglighet - snarare tvärtom.

Men det blir ett något förkortat program - det längre ges bland annat i dag i Konsthallen i Luleå - eftersom publiken ska hinna lyssna på sin timmelånga sopplunch. Därför har man valt ut tre mer personliga stycken och ett som hela ensemblen valt.
Först ut är violinisten Christian Svarfvar som berättar om en julafton hemma hos farfar, då han för första gången "fastnade" i musikens nät, framför radion som spelade ett stycke av Max Brucht. Visserligen blir det ingen romantisk musik Svarfvar sedan valt, men inte desto mindre ett målande. Henrik Strindbergs Näcken målar upp tydliga bilder på lyssnarens näthinna, där man kan förnimma en glättigt porlande bäck, men samtidigt också något ruvande i bakgrunden.

Flöjtisten Sara Hammarström bjuder på ett stycke konsertetyd, skrivet av maken Fredrik Hedelin. Dessutom berättar hon hur de träffades - via just detta stycke faktiskt - och hur musiken också kan vara en gemensam nämnare för människor.
Konsertetyden är ett - som de flesta etyder - mycket tekniskt krävande stycke, som experimenterar med klanger, blås- och puffljud. Tongångarna är trolska och doftar både av avskalat nordiskt ljus och österländska kryddor.
Robert Ek har också valt ett trolskt stycke, med anledning av sin lille sons "fascination" av Schönberg... Det blir visserligen inte Schönberg, men ett mycket vackert och drömskt stycke av en annan tolvtonskompositör - Alban Berg.

I sista stycket går så ensemblen samman i Michael Gordons ac dc. Det är onekligen ett intressant stycke där Gordon skickar skämtsamma gliringar i dur till hårdrocksgenren.
Jag skrattar däremot inte.
För resultatet med en komposition som flirtar så nära med en annan genre blir att inget blir varken hackat eller malet. Kompositionen är förskjuten, med avsikt, men så ytterst lite att det hamnar mitt mellan stolarna mellan att vara experimentell konstmusik och bara hårdrock som ligger lite, lite ur takt.
Jag får obehagliga vibbar av en skolorkester där hälften av barnen ännu inte lärt sig cynkoper och ett gladlynt försök att angripa Thunderstruck.
Nej.
Jag väljer att glömma sista stycket och kommer istället ihåg de tre första - som får sägas hålla ytterst hög kvalitet.