Rolling Stones i Piteå

Rolling Stones har rötterna i bluesen, och ofta kan man höra doften av jazzen - det experimentella som i rocken blir vilda gitarrsolon och långa wailanden.
Därför känns steget som Tim Ries tar - med jazzarrangemang på Stones musik - egentligen inte alls särskilt långt. Men det ska nog vara en man som Ries till att komma på det.
Storbandet och Ries öppnar med glättig frijazz, och det tar onekligen ett tag innan jag kommer på vilken låt det är. Det ligger en strof och gnuggar i bakgrunden och jag försöker sätta ord på den. Till slut kommer de.
Street Fighting Man.

När sedan Bernard Fowler kommer in på scenen, lite blygt till en början, ändrar musiken karaktär. Från snabb syra till lugna, långa bluestoner. Fowles röst i Wild Horses är snästan som ett öppet sår - rymmer det innersta av textens väsen, gråter sorgset, river desperat.
Det är faktiskt nästan magiskt.
Fowler ökar tempot in i en dekadent swingversion av Honky Tonk Woman och lever upp på scenen, flirtar med det tuffa tempot.
Christer Jonssons rena elgitarrtoner och lite finfin hammondorgel som driver får låten att glida över i soulen innan trummorna slutligen tar vid i rocktempo.
Tim Ries arrangemang rör sig alltså mellan allt från lugna ballader till hård rock, experimentell psykedelica, varm blues, glödande soul och avantgardistisk frijazz. Och lite till.
Ibland skalar Ries av allt utom trummor och ett instrument (Oj, vad jag älskar Christer Jonssons vansinniga gitarrspel!), ibland låter han hela bandet brassa på för fullt.
Det skapar en konsert med stor variation. Dessutom känns konserten full av impulsiva upptåg och musikaliska infall.
Genom Paint It Black, Baby, Break It Down, och en fantastisk, fantastisk sånginsats av Fowler i Ruby Tuesday så landar bandet till slut i en ösig Satisfaction. Sen lämnar de av ett latinodoftande extranummer i form av Under my Thumb.

Låtarna har rötterna i Stones, men i övrigt rör sig Ries i jazzens fria värld. Det tycker jag är helt
rätt väg att gå, annars riskera
det att låta som ännu ett coverband.

Älskar man Rolling Stones, som jag gör, och älskar man jazz, då kan man inte annat än att nästan gråta av glädje över The Rolling Stones Project.
Det är stora ord i kväll, men de står jag för.