Galleri Skåda bjuder in konstnärerna till en salong med bredden 30 centimeter och höjden 30 centimeter. Det gäller alltså verken, att de ska hålla just detta mått. Det betyder att det ryms många verk och hela 80 har juryn funnit anledning att ta ut till visning. I juryn ingick konstnären Bengt Frank, Peppe Bergström och Skådas Margareta Lindblom.
Kanske är det bra att så många får möjlighet att visa sina bilder, men efter en rundvandring inställer sig inställer sig en viss tveksamhet till detta lilla fasta mått. Alla anmälda konstnärer fick komma med och bara 34 av 115 inlämnade verk refuserades.
Det är svårt att finna någon riktig överraskning i denna stora samling, men det finns några som sticker ut. Det gäller Marita Bergströms Passage där hon lyckas fylla det begränsade måttet med en miljö som utmanar fantasin.
Annastina Erikssons glasbild Vettisfossen ger också uttryck för något man inte bara går förbi. Är det en människa som försöker undgå att dras med i forsen?
Och så Ingela Martikkalas Vinterland 2 med barnet, hunden och snön. Den avviker i sin ljusa, skira stil och ingår i en serie av liknande vintermotiv.
Juryn hade en annan uppfattning och utsåg Barbro Svallfors Eden till utställningens bästa bild. Juryn var enig i valet.
Då känns nästan befriande att får spränga det begränsade måttet hos Skåda och stiga in i Kalix konstförenings välhängda utställning. Här finns inga begränsningar i mått eller konsformer. Då ryms det inte heller lika många verk, bara 34, men de är väl valda.
Här bestod juryn av nye konstmuseichefen i Kristinehamn Klas Hällerstrand, konsthallschefen i Luleå Hans Sundvall och Catrin Engman, lärare på Furuhedsskolan estetiska program.
Kravet får att få ställa ut är att verket tidigare inte visats i Norrbotten. Det innebär inte att allt känns rasande nytt. Sanne Sihms stora porträtt Solslummer påminner om det verk hon hade när Norrbotten höll sin konstambassad öppen i Stockholm tidigare detta år. Å andra sidan finns det maner hos andra konstnärer som också går igen.
Hanna Kanto är inte den som direkt upprepar sig och hennes akryl Evening är suverän i denna utställning. Ute i ett sotigt landskap med ett lika sotsvart fönsterlöst hus har hon placerat en vit trädgårdsmöbel och liksom av en händelse smetat ut den vita färgen på en del av möbeln.
Vitt och svart och så några mörkröda blommor, kanske rallarros. Det ligger också några blommor därpå det vita bordet.
Låter det enkelt, men det är väl just det som är konsten, att göra det enkla genialt. Det är en bild det är svårt att sluta betrakta.
Ulrika Tapio Blind väljer också att inte krångla till det. I akrylen Sexy har hon målat en samisk man från midjan till knäna. För visst är det väl en man, eller...? Färgerna är få, de vita ytorna dominerar. Blått och rött, men så dinglar där två knivar i olika gröna nyanser, symbolerna bakom verkets titel.
I utställningen finns också något så ovanligt som en dubbelväv i lin och plåt av Gudrun Söderholm och som hon gett namnet Spegling. Där intill på golvet finns Ulrika Lundmarks rakuföremål Blå häst respektive Vit häst och så Annika Person Åkebloms keramik och tagel med titeln Mammas bullar.
Juryn har också haft det goda omdömdet att släppa in lite humor i hängningen. Där finns Olle Martinssons Konstpolisen, en hjälmförsedd k-pistbeväpnad man som bevakar en dansant man som försöker bjuda upp denna kulturens ordningsmakt. Den är så härligt annorlunda i stil och budskap.
I julsalongernas match mellan Luleå och Kalix blir det en klar seger för Kalix, för variationen och för de enskilt bästa verken.