Akvarellen kallas Ur familjealbumet och den visar en kärnfamilj: mamma, pappa och barn. Mamman ler, barnet ler inte men har en min. Pappan saknar en mun att le med. Han har inte heller några synliga ögon, bara två vita hål
En annan akvarell har namnet Predikanten och hans väna hustru. Där är det den väna hustrun som saknar ögon eller så döljs de bakom glasögonen. Predikanten har fått en enögd blick som betraktar den väna hustrun.
Det kanske är så det är i kärnfamiljen och som Weglin funnit i ett familjealbum. Mamma och barnet är närvarande medan pappan är en själlös figurant.
Tillståndet i predikantfamiljen är mera svårtytt. Predikanten är närvarande och har en bister min, ett argt öga riktat mot hustrun. Kanske är han en domedagsprofet med Laestadii postilla under den trint knäppta rocken.
Det här är två av de 31 akvarellerna i Brita Weglins utställning och som lockar till associationer kring människorna som avbildas. Det är bilder att gå tillbaka till och de lämnar utrymme för nya tolkningar.
De två akvarellerna är undantagen i utställningen som annars domineras av exteriörer av hus. Det är hus som saknar människor, en del av husen har inte ens några fönster som kan släppa in ljus till människorna som kanske famlar omkring därinne.
Husen tycks ha nog med sig själva där de står i snön eller är omgivna av gräsmattor. På sin höjd växer det ett träd intill, men utan gröna löv eller barr.
Brita Weglin lyckas variera detta hus-tema på en förtjänstfullt sätt. Det finns inget spår av upprepning, den enda upprepningen är stämningsläget i bilderna. De är oftast dystra himlar över de i många fall dystert uppförda, fönsterlösa husen.
En av bilderna ger också en koppling till den senaste tidens stora händelse. Det är akvarellen med husen som spolas med av ett mörkt vatten. Kanske är det en bild av dramatisk islossning i Torne älv, men bilden kan också förknippas med de våldsamma vågorna som bröt in över den japanska kusten efter den våldsamma jordbävningen.