Den blå timmen på duk och i ord
Den blå timmenKarin Almlöf, Mikael Kihlman, Björn Wessman och Örjan WikströmTexter: Ludvig Rasmusson och Jaques WerupKonsthallen, LuleåPågår t o m 4 oktober
Sherry Jones har redan skrivit färdigt uppföljaren till ”Medinas juvel”. ”Medinas svärd” handlar om tiden efter Muhammeds död. Foto: Henrik Montgomery
Foto: Ida Folkesson
Men när utställningen betitlad just Den blå timmen öppnar på konsthallen blickar flera av konstnärerna på södra Europa.
Örjan Wikströms bilder från Provence och Paris har kanske den färgpalett som mest minner om det nordiska ljuset. Där finns en kylig ton av violetta nyanser, varsamt utsmekta över duken i upplösta motiv.
Björn Wessmans Frankriketolkningar är å sin sida helt annorlunda. Färgsprakande och skarpt avgränsade påminner de mer om bilder där mättnaden dragits upp till max och bryter sönder det verkliga motivet till seriefigursliknande koloriter. Det finns drag av Monet i hans teknik, om än modernistiskt tolkat.
Det blå ljuset finns där - men man får tänka en stund. Det handlar mer om att fånga sinnesstämningen i målningarna och tänka sig in i hur det skulle kännas att stå i landskapen när skymningen faller. Då ser man plötsligt det blå ljuset träda fram.
Fastän Mikael Kihlmans grafik är svart och vit är det samma sak där. I gråskalorna tonar den blå timmen fram. Svärtan som Kihlman fångat skapar en rå och kall stämning, nästan ett kusligt lugnt.
Och både där och i Karin Almlöfs grådimmiga verk finns det blå. Den höga klara luften, det ruvande lugnet och den stundande natten.
Tillsammans med Jaques Werups och Ludvig Rasmussons betraktelser i text över den blå timmen blir utställningen en kontemplativ plats. För under skymningstimman tror jag människan tänker som bäst.
Så jobbar vi med nyheter