Hon hade en tonårsromans med tonsättaren Carl Nielsen, som komponerade flera musikstycken för henne. Efter åtta års måleristudier begav sig Emilie Demant Hatt som 31-åring till den norrbottniska fjällvärlden där hon 1904 träffade samen Johan Turi. Hon fick god kontakt med den blivande samiske skalden och det kom att betyda mycket för hennes måleri och för Turis författarskap.
Tillbaka i Köpenhamn studerade Emilie Demant Hatt samiska vid Köpenhamns universitet och ett par år senare återvände hon till Norrbotten och till Johan Turi. De flyttade in i en barack vid Torne träsk, hon målade, skötte hushållet och uppmuntrade hans skrivande.
Han ville förverkliga drömmen att skriva en bok om samernas liv och hon hjälpte honom. Det blev också en bok, hon ordnade manuskriptet, översatte till danska och fick vännen Hjalmar Lundbohm att stödja en utgivning. Bokens titel blev Muitalus sámiid birra (En bok om samernas liv).
”Jag vet att jag målar som en man”, lär hon ha sagt om sitt impressionistiska måleri och när hon var färdig med Turis bok blev det mera måla av. Nu var det Johan Turi som utnyttjade sina kontakter för att hjälpa henne.
I slutet av juni 1907 följde han Emilie Demant Hatt till Kattivuoma, norr om Torne träsk. Hon flyttade in hos en familj i Talma sameby och levde och målade dem sedan hela sommaren, hösten och större delen av vintern.
Därefter begav hon sig till en samefamilj i Karesuando-trakten och följde med på deras mödosamma flyttning av renarna över högfjället till den norska kusten. Det senare blev också en bok, Med lapperne i höjfjeldet.
Men även om hon författade så var hon framför allt en målare. Hon donerade ett 50-tal verk med lapplandsmotiv till Nordiska museet, som nu valt att ställa ut 15 av dem. Det är hennes minnesbilder av vardagslivet med samerna, målade på 1930-talet och 1940-talet. Det är renskötseln och det spännande landskapet, kafferasterna och det samiska livet. Hon går inte människorna inpå livet, de dominerar inte motiven utan får stanna vid att vara nödvändiga replipunkterna i miljön.
Det är en genomgående dolsk stämning över målningarna. Hon håller tillbaka de färgstarka samekoltarna och ger en bild av ett strävsamt liv i en krävande men storslagen miljö. Men där finns också några målningar med ljusare och färgstarkare motiv. Det gäller framför allt två verk med samma titel, Kafferast, där den ena är målad 1936 och väldigt expressiv. Den andra Kafferast är målad sju år senare och mera föreställande. Dessa båda målningar är en uppvisning i hur långt expressionisten kan gå eller snarare gå tillbaka.
Det starkaste intrycket gör två målningar. Den ena är Nordlysdär Emilie Demant Hatt låter norrskenet spraka över en kåta och med en renskötarhund som publik. Den andra är Lappiger från 1937 där hon målat tre sameflickor som vandrar bort tätt tillsammans i en mycket expressiv omgivning.
Emilie Demant Hatt donerade ett 50-tal målningar till Nordiska museet. Det finns alltså många fler än dessa 15, så varför inte låna hem till en utställning i Norrbotten av denna spännande danska. Hennes förhållande till Johan Turi har också blivit en teaterpjäs i Norge.
Så ställ gärna ut båda, tillsammans.