Väktaren Gunnar Pettersson ronderar just nu lite extra ofta i konsthallen. "Det är en ganska stark utställning. Jag tänkte bara på det där med knivarna genom lagboken. Det berör en", säger han.
Anders Sunnas konstverk som breder ut sig på Kulturens Hus i Luleå skildrar familjens kamp för att få bedriva renskötsel. Och nog har han lyckats engagera, så till den milda grad att både han och kommunen nu polisanmälts för hets mot folkgrupp.
Sunna har gjort sig känd som en samisk konstnär med skarpa uttryck och färger som symboliserar nazityskland och rasbiologin. När han applicerar dem på dagens samhälle finns ett tydligt budskap och Sunna använder konsten som ett slags vapen. I en radiointervju (SR 2013) säger han att han drivs av hämndbegär och att ingen skonas. Och tydligen inte heller Eva Kvist, verksamhetsledare för Tornedalingarnas Riksförbund, som nu finns att beskåda på ett av konstverken.
Att staten finns avbildad på olika vis kan kännas självklart. En del av konstens mening är väl att rikta kritik mot samhällets maktkorridorer. Men när det stora konstverket där Eva Kvist, klädd i sin traditionella tornedalsdräkt, finns porträtterad hajar jag till. Omkring henne och de andra på bilden finns ett stilla landskap i form av ängar och hölador. Själv står hon med något som ser ut som inälvor i händerna, intill en nyslaktad ren. Bilden utstrålar maktfullkomlighet och de leende tornedalingarna har blod på sina händer, om än bildligt.
I Sunnas konst visas även samer i dålig dager och nog får man sig en tankeställare. Och visst kan man diskutera var gränsen för konst går, om det finns någon alls, eller om konsten bara är till för att väcka känslor och debatt. Men hur skulle det till exempel tas emot om någon icke-samisk konstnär visade upp en renskötande same, klädd i kolt, eller för den delen någon annan minoritet, med inälvor i händerna, utmålad som den ogine?
Så vad vill Sunna säga med sitt konstverk där kända tornedalingar har blod på sina händer? Vill han fortsätta hålla lågan brinnande under det projekt som staten, med Lundborg i spetsen, anammade under förra århundradet; att ställa minoriteter mot varandra? Vad jag än tänker om frågan kan jag konstatera att verken engagerar, och det är ju det en konstnär vill. Anders Sunna också. Men mest känns det bara sorgligt.
Konsten ska vara fri, visst. Men här kunde två minoriteter lyfta varandra, hjälpas åt att komma framåt i frågor som bägge folken kämpar för. Men istället får Eva Kvist bära hundhuvudet, och tillsammans med minoriteten tornedalingar nu stå på förtryckarnas sida i Sunnas konst.
Här är det omdebatterade konstverket som visas på Kulturens hus.
Anders Sunnas syfte är att få till en diskussion om hur illa hans släkt har blivit behandlad, något som han menar har tystats ner i 50 år.