Julia Beck (1853-1935) är en av 1880-talets svenska Pariskonstnärer som fallit i glömska, trots att hon till skillnad från andra kvinnliga konstnärer fortsatte att måla, inte gifte sig och lade penslarna åt sidan. Hon återvände aldrig till Sverige utan blev Frankrike och Paris trogen till sin död. Hon uppfattade konstnärsklimatet för kvinnor som bättre i Frankrike än i Sverige.
I Frankrike blev hon stor och fick fina utmärkelser. Året före sin död fick hon den finaste av alla, Hederslegionen, Frankrikes förnämsta orden.
Carl Larsson, Richard Bergh och Carl Nordström var några av hennes manliga konstnärskamrater i den svenska konstnärskolonin Grez-sur-Loing. De skulle senare bli stora namn när de återvände till Sverige, men Julia Beck gled in i den svenska glömskans dunkel. Under senare år har hon lyfts fram i ljuset och just nu kan hennes målningar ses i Sven-Harrys konstmuseum i Stockholm.
Julia Beck beskrivs ha influerats av samtidens stora franska impressionister som Monet och Renoir och där finns det där speciella ljuset när hon återger det franska lanskapet eller stadsmiljöer. Hon målade på plats, ute i verkligheten och man blir nästan knäsvag av hur hon hanterar färgskalan i målningen "Hamnen". En sådan stämning, lågmält med båtarna med slaka segel vid kajen, men samtidigt så uttrycksfullt med speglingarna i vattnet och en orolig himmel.
Just vatten tycks ha varit Julia Becks favoritmotiv. I en annan målning, "L'Etaing", har hon fångat något som liknar en liten sjö, vi skulle kalla det för en tjärn här uppe i norr. Där finns näckrosblad och näckrosor på väg att slå ut. Visst, här är det något av Monets trädgård över motivet. Hon lägger en svag dimslöja över motivet, fukten dryper om skogstjärnen och det är nästan så det vill droppa från ramen ner på golvet.
Men även om Julia Beck rör sig i landskapet så är det vattnet i stadsmiljöer som bär upp hennes konstnärskap. Hon målade ju Frankrike, men här finns faktiskt en målning från Stockholm med titeln "Stockholm", en olja på pannå från 1926. Hon har målat en av stadens kända broar och vid kajen intill ligger fiskebåtar med fångstredskap hängande i luften. Också här leker hon med färgerna och utmanar betraktarens uppfattning om tiden på dygnet. Kanske är det tidig gryning eller är det aftonljuset? Betraktaren har tolkningsföreträde.
Julia Beck målade inte så ofta människor, men där finns undantag, som "Kvinnogestalt vid stenmur", en olja på duk från 1883. Kvinnan tittar bort, anonymt, men det finns de som spekulerat i att kvinnan på målningen är Karin Bergö, den begåvade konstnären som gifte sig med Carl Larsson och själv slutade måla.
Karin Bergö tillhörde Julia Becks vänkrets och kanske var det av fruktan för Karin Bergös konstnärliga öde som fru Larsson, som Julia Beck valde att leva ensam, trots flera kavaljerer. Hon ville fortsätta på konstnärsbanan, inte fjättras vid barnsängar och spis.
Julia Beck var i unga år en radikal förnyare av strukturerna på Konstnärsakademien i Stockholm, innan hon efter de fem åren på akademien begav sig till Frankrike. Under akademiåren var hon en av initiativtagarna till Akademie-klubben, det första sammanhang där kvinnliga och manliga konstnärer kunde träffas, umgås och diskutera konst. Hon var också drivande då gruppen startade tidningen Palett-skrap med en redaktion på två kvinnor och två män. Det var vid denna tid radikalt.
Det är många verk som visas på denna utställning, en del insamlade genom efterlysning i en konsttidning. Julia Beck kanske inte själv hade valt att ställa ut alla, men det är rolig att bilden blir så mångsidig av denna i Frankrike stora svenska konstnär, bortglömd i sitt födelseland.