Dubier betyder tvivel. Jatte Eriksson kallar sin utställning för Bilder från Dubien, som har vernissage i morgon, lördag, och som vi förtittat på i sällskap med konstnären.
Det finns dock inga spår av tvivel i det han målar. Det är i stället ett kraftfullt och övertygande måleri. Och det är nästan bara landskap, men inga landskap med verkliga förebilder, för hans landskap har inga.
Det handlar till en del om röda landskap och röda himlar. I landskapen finns ofta någon eller några ensamma människor. De befinner sig alltid en bit ifrån varandra. Det intensivt röda väcker den i novembermörkret trötte. Landskapet brinner, kanske är det elden i konstnären som fastnar på duken när han målar.
Sedan tar han ner oss på jorden och säger:
– Rune Wanler beskrev på sin tid ateljén som en tortyrkammare, men jag trivs egentligen ganska bra i ateljén. Lyssnar på musik och målar. Fast ibland undrar jag vad det egentligen är jag gör, jag kan ju inte spruta ur mig nya idéer. Jag är kritisk, fast samtidigt måste jag ju tycka om målandet.
Allt brinner inte hos Jan-Anders Eriksson. I Vila är han återhållsam i den fascinerande målningen av en bergig strand och med en mänsklig varelse en bit upp i luften. Den lilla människan ligger fridfullt på rygg, kanske är det sista vilan i det slutliga vilorummet.
En del av målningarna har många färglager. Jan-Anders Eriksson målar ofta över. Börjar lite skissartat med vinylfärg, går sedan över till oljefärg och sedan kan det på slutet också blir lite kolsot.
– Jag börjar alltid med de starka färgerna. Målar gör jag i ateljén och jag målar aldrig av något verkligt landskap. Eftersom jag ofta är upp i fjällen så har jag minnesbilder av fjälllandskapet.
Titlar är ibland nödvändiga. Jan-Anders Eriksson har numera korta, enkla titlar, som "Regn" för den lite annorlunda Jante-tavlan med ett landskap i mörka färger och med en mörk regntung himmel. Han har kortat ner de tidigare lite längre titlarna, i många fall till bara ett ord.
På standardfrågan om konstnärsförebilder säger han:
– Hans Wigert för han har målat samma saker hela livet. Han målar klantigt men på ett bra sätt.
Men inte är det så mycket Wigert över Erikssons målningar. Han nämner Wigerts återkommande små änglar och där finns ju små, återkommande figurer också på Erikssons målningar. De som är nödvändiga för att skapa spänning i landskapet.
Marin Mamma Andersson är en annan konstnär som Jan-Anders Eriksson ser upp till.
– Jag gillar de som inte följer trenderna. Det är så mycket trender inom konsten. Ett tag fick man ju inte måla och göra tavlor. Då skulle allt vara installationer.
Jan-Anders Eriksson har varit yrkeskonstnär i hela sitt vuxna liv. Kanske var det mamma som bar på anlaget och förde det över till Jan-Anders.
– När jag gick på Konstfack köpte jag oljefärger och gav till mamma. Då började hon måla på äldre dar, hon målade naivistiskt och fick ställa ut i Paris.
Jan-Anders Eriksson är ingen naivist. Hans måleri är vuxet och påträngande. Att se hans målningar är som att lyssna på Allan Petterssons symfonier, en kompositör
med en eld likt ordens Strindberg.