Kvintett i konst
I andra omgången av Konsthallen i Luleås utställningsserie "Konst från norr" visas ett brett spektra av tekniker och uttryck. "Vi försöker samla norrbottnisk konst som lyfter fram den andra konsten, snarare än att de ska ta ut varandra", säger Eva-Gun Jensen på Konsthallen.
Det är andra omgången av sommarens stora utställningsserie Konst från norr, och den här gången har fem konstnärer med anknytning till länet hängt sina verk.
Carl-Johan Johansson har sina rötter i "mörkaste Småland", som han själv uttrycker det, men har för några år sedan flyttat upp med familjen. Han visar träsnitt, som han skapat med både motorsåg och kniv.
- Sedan nio generationer tillbaka har min familj sysslat med trä och skog, berättar han.
Men han är den allra första att göra konst av materialet.
Motiven i Johanssons utställning är vitt skilda. Här finns några självporträtt och några verk med tydlig politisk koppling till feminism och presidentval.
- Fast det är bara lite halvt om halvt politiskt. Mest kommentarer om samtiden, säger Johansson.
Här finns också några motiv från barndomens Applaryd.
- Det var ett samhälle känt för att det var så oerhört efter sin tid, det var nästan som att leva på 1800-talet. Och de få år jag bodde där präglar fortfarande mitt liv och min konst.
Eeva-Leena Väätäjä visar också motiv från sina hemtrakter. Fast inte från hemmet i Båtskärsnäs, utan från all den tid hon tillbringat i trakterna kring Malmberget och nationalparkerna intill.
- Dels fascineras jag av stämningen som råder i Malmberget just nu. Det finns mycket vilja och styrka. Men samtidigt som det är mycket verksamhet i gruvan är det också något som håller på att förfalla, något tragiskt. Men naturen inspirerar mig också, det karga och dramatiska.
I hennes verk Bilden från Malmberget står en stor stolt tjur framför Gropen. I Följeslagaren kramar en kvinna om en isbjörn.
- Här kommer jag själv in, det där med att jag verkligen tycker om naturen men inte heller kan leva utan sociala kontakter och trygghet.
De flesta av verken är helt nyproducerade.
- Jag har precis ställt ut i Gällivare och ville helst visa nya saker här i Luleå - det är roligt att hänga nytt. Därför är jag ganska på g just nu, säger Väätäjä.
Inne i Gun Johanssons sal råder däremot en mer stillsam dramatik. Hennes stora textilverk tar upp stor plats på väggarna, och verkar nästan överväldigande med sina orubbliga svartvita kontraster.
- Jag jobbade väldigt mycket med färg förut, men efter min resa till Island började jag med det svartvita. Numera kan jag knappt se färg, säger hon och skrattar.
Genom åren har det inte bara blivit Island, utan en mängd vistelser i olika, spännande länder. Nyligen hemkommen från Mongoliet och Kina har hon också tagit med sig motiv därifrån. Här finns Gobiöknens avskalade linjer, en stiliserad mur, en enorm pagod och en abstrakt bit av ett kosackskt klädesmönster.
- Många tror att sanddynerna i öknen är fjäll och det är kanske inte så konstigt. När man skalar av färgerna finns där mycket som liknar varandra. Det är också i fjällstugan i Abisko som jag gör de flesta av mina skisser, berättar Gun Johansson.
Mats Risberg ser genast en gemensam hållpunkt mellan sin och Gun Johanssons utställning. Han visar på en av sina akvareller där det vita och svarta påminner om mönstret i Johanssons väv.
På alla bilder är det kvinnor i alla färger och former. Risberg har ägnat nästan en hel utställning åt detta.
- Problemet konstnärer har är att om man målar kvinnor är det snubblande nära att uppfattas som banalt. I alla fall om kvinnan råkar vara vacker. Därför har kvinnor blivit en så het potatis för manliga konstnärer, i och med att det nästan uppfattas som reklambilder. Men jag tycker att det är fegt. Den konstnärliga friheten måste innebära att man kan måla även det som är vackert. Det finns all anledning att göra det, för kvinnor är vandrande konstverk. Men när jag målar är det inte bara skönhet, utan det viktigaste är kvinnan som individ. Jag kopplar ihop deras utstrålning med deras utseende, säger Risberg.
I en liten hörna har han också ställt upp en flygel. Under vernissaget kommer han själv att spela tillsammans med några av modellerna på målningarna.
I Annastina Erikssons rum präglas däremot verken av en katastrof. Som det kan blir när något otäckt händer en närstående.
Eriksson har i denna utställning lämnat keramiken helt och ägnat sig åt glaset. Det är mycket kropp och medicin, men också oerhört mycket känslor och tankar.
- I början var jag närmast apatisk, men när jag började bearbeta det som händer fick jag ytterligare krafter. Nu går skapandet av bara farten. Och det är väldigt befriande att för en gångs skull jobba så väldigt mycket utifrån sig själv, ibland skapar jag saker som jag inte ens förstår själv förrän jag är färdig. Det är väldigt personligt för mig det här. Och det har också lett till att jag vågat experimentera mer, till och med bryta mot vedertagna "lagar" inom glaskonsten. Jag upptäcker att jag bryr mig inte ett dugg ifall jag säljer eller får uppskattning för den här utställningen, det är den i sig som är viktig.
Så jobbar vi med nyheter