Det finns knappast ett så värdeladdat plagg som burkan, den islamska fundamentalismens verktyg för att stänga in kvinnorna också när de är utanför hemmet. Det är en heltäckande fotsid klädnad och ansiktsslöja som bärs över övriga kläder. Ansiktet döljs bakom ett gallerliknande tygstycke.
Den finländska författaren och konstnären Rosa Liksom kom på den lysande idén att ta hem burkan till vår nordiska värld och till andra ickemuslimska delar av världen. Hon låter detta textila fängelse bli ett inslag i vårt nordliga vintriga landskap, i nordisk industrimiljö och på västerländska gator.
När Rosa Liksom besökte Luleå förklarade hon i en intrervju att hennes privata garderob av burkor nog omfattar fler än det samlade antalet burkor i hela Finland. Grannlandet i öster har inte utmärkt sig för generös mottagning av flyktingar.
Nu kan vi se resultatet av Rosa Liksoms burka-projekt i en fotografisk utställning som visas i Aines konstmuseum i Torneå. Den är underbart kontrastrik.
En av de första bilderna som möter i Aines konstmuseums entré är liksom ett mästerstycke. 13 figurer i var sin blå burka och de står ute på en snötäckt yta, kanske en sjö. Det enda som finns på bilden utöver burkafigurerna är spåren de lämnat efter sig i snön. De har alla kommit från olika håll och man undrar i sitt stilla sinna varifrån? Är det människor, eller ...? Deras vinterlånga skuggor bär samma blå färg som burkorna. Allt är blått och vitt.
Rosa Liksom förklarade när hon var i Luleå att de flesta burkorna hon har bär den finländska flaggans blå färg. Det är hennes medvetna val. Snön får stå för den andra delen av finska fanan.
Men där finns också en bild av burkor i andra färger, vita och svarta. En grupp på fyra som blickar in i kameran, eller som vi tror blickar för vi ser bara en antydan till ögon. En burkaklädd figur åker också skidor bland snötyngda furor.
Där finns sommaren och Rosa Liksom har placerat tre figurer i blåa burkor på en intensivt grön äng med lika intensivt gula maskrosor.
Hon utmanar rädslan för islam, islamofobin. Hon förflyttar scenen till Petersburgi Ryssland. Två burkaklädda står framför eremitaget i Petersburg. Det ser ut som de viskar till varandra, kanske om omgivningens reaktion. Men omgivningen tycks inte reagera, trots att omgivningen är Putins.
Men så åter till vinterbilderna. Det känns så främmande. Vi har aldrig förstått bruket av burka, inte ens på Kabuls dammiga gator och vi förstår det ännu mindre när förklädnaden ses på finländare i vårt vinterlandskap. Eller är det kanske ett UFO som landat och vars resenärer bekantar sig med det där märkliga vita pudret?
Rosa Liksom kallar sin utställning Finlandia, sammanamn som Finlands finaste litteraturpris bär och som hon fick för romanen Kupé nr 6, om ung kvinnas resa med Transsibiriska järnvägen i ofrivilligt sällskap med en gammal rysk straffånge.
Resan på Transsibiriska järnvägen i tidigt 1980-tal gav ord. Ibland sägs det att en bild säger mer än tusen ord och det är väl just så när vi ser den burkaklädda människan på en sparkstötting någonstans i finska Lappland. Hon är ännu ensam i sin fotsida klädnad, gudskelov. Och förresten, är det en kvinna?
*
P. S. Rosa Liksom kommer lördag den 25 januari att berätta om sin utställning och om boken Kupé nr 6 på Aines konstmuseum i Torneå.