Unik är ett slitet ord, men ska det användas inom konsten så är det om Luleåkonstnären Mats Wikström. Ingen har en personlighet som denne 59-åring och ingen gör sådan konst som denne tidigare elitidrottsman. Det gillas inte av alla men hans utställning hos Bodens konstgille går det inte annat än gilla. Ingen har gjort något liknande.
Det är en retrospektiv utställning av ett samlande och ett skapande från unga år, när han övergav idrotten och slalombacken Prästberget i Arvidsjaur. Då hade han tävlat mot Ingemar Stenmark och lyckats ta silver i ungdoms-SM.
– Jag hade inte det där härinne och därför blev jag ingen riktig slalomåkare, säger han och pekar på pannan för att uttrycka att därinne finns inte den tävlingsmänniska som krävs för en framgång.
Redan på sista steget uppför trappan till Enter galleri inser anmälaren att här finns något som inte setts i en konsthall i Norrbotten. Det är en mängd föremål, en mycket stor mängd föremål. En del är skapade av konstnären, en del skapade av andra konstnärer och så allt det som Mats Wikström samlat in under åren.
Det första som möter en är en hög med metersved av björk.
– Den här björken stod på Bergsgatan i Luleå och det var vid den mina föräldrar träffade varandra. När den höggs ner frågade dom mig om jag ville ha den som ved, säger Mats Wikström och vedhögen får en mening.
Då har vi redan passerat genom björkportalen till trappan och björkarna har noggrant noterad proveniens. Den tjockare stammen är från Patrik Instedts sommarstuga i Alhamn. Den är skadad och har troligen gått igenom en skördare, framgår det av verkförteckningen.
Rummet är fyllt av trä, av enkla kvistar, tjockare grenar, sågat virke, figurer skapade i trä och föremål i trä. Den är en överväldigande mängd som möter betraktaren och här gäller det att ha både överblick och syna de små föremålen på nära håll.
Verksförteckningens beskrivning av föremålen är viktig när inte Mats Wikström själv är på plats och kan berätta.
– Tallkottsspegeln köpte jag på återvinningen i Boden. På baksidan finns en lapp som berättar att gjordes på Holmforshemmet och köptes av Sonja Wahlberg 1962.
Under spegeln har Mats Wikström placerat ett antal trädplantor i kaffeburkar.
– Det ramlar fortfarande frön ur kottarna. Plantorna i burkarna är fiktiva barn.
Det är svårt att beskriva Mats Wikströms utställning. Den är så mycket. Enklt uttryckt är det skitkul att gå omkring och sa allt detta han visar. Det här är en utställning som saknar sitt motstycke. Ett hörn av galleriet är till exempel klätt med stickor från ett sticktak, från tak till golv.
– Det kommer från Korsträsk. Jag har gått kurs i hur man lägger sticktak men jag satte det aldrig på uthuset vid sommarstugan.
Nej, sticktaket har Mats Wikström spikat upp på två väggar och låter konstnärskollegan Tomas Häméns videoljus effektfullt spela över den fiskfjällsliknande ytan. Det är ett konstverk och en hängning som måste få ett fortsatt liv efter utställningen. Sätt Mats Wikströms sticktak på väggen i Kulturens hus!
På frågan vad han vill visa med sin utställning är svaret kort och till synes enkelt:
– Jag vill visa vem jag är.
Och det är inte så lite, snarare väldigt mycket. Besök utställningen hos Bodens konstgille och läs också hans litterära tillägg så förstår ni varför.