Uttryck från Norrbotten

Samlingsutställningar har ofta en tendens att spreta. Men det har Konsthallen i Luleå rått bot på genom att ge fem konstnärer från Norrbotten var sitt rum att förfoga över. I det första, avlånga galleriet på entréplan, visar Carl-Johan Johansson träsnitt och måleri. Det gör han med glimten i ögat, i en bred kavalkad av stilar och tekniker. I vissa verk är träets estetik kärnan, i andra finns tydliga, politiska budskap. I en tredje kategori är det helt enkelt gubbar och gummor som företar sig saker. Det går inte att tränga bort tankarna på Döderhultarn då.
Men Carl-Johan Johansson har ett eget uttryck, en blandning av nostalgi och avantgardism. Här finns både ett seriöst allvar i konsten och en lekfull humor - lite som om Emil i Lönneberga skulle ha gått ut Konstfack...

I nästa sal huserar Eeva-Leena Väätäjä med sina målningar. Färgstarka svep över dukarna får de dramatiska motiven att framträda. Trots att penseldragen är kontrollerade finns här också en fauvistiskt doftande naturkraft - kanske är det alla djurmotiv som gör det. Hon skildrar det djuriska i både samhälle och natur, hur människans själ alltid kan kopplas tillbaka till det innersta väsendet.
Gun Johanssons utställning å andra sidan, har något vilsamt och nästan kontemplativt över sig. Hon har skalat bort färger ner till svart och vitt och mejslat fram enstaka motiv ur sina resor. Det kan vara en bergskam i ett hav av sand, ett klippblock, ett torn i muren eller en detalj ur ett klädesplagg. Hon experimenterar med det statiska, byter bara ut motiven. Färgvalen och formerna låter hon stå fast. Det är ett bra initiativ. Man hinner sjunka djupt ner i temat och varje konstverk får en att tänka ytterligare ett steg längre.

I Mats Risbergs kvinnomålningar märks en detalj direkt. Problemet med att måla av sittande modeller är att modellen ofta får ett nollställt, avvaktande uttryck i ansiktet. Här finns inte ögonblickets överraskning, utan någon som är beredd och avvaktande. Det lämnar till konstnären att tolka modellens speciella drag och karaktär. I vissa verk lyckas Risberg, i andra inte.
Det han däremot lyckas bra med är att istället lyfta fram mystiken i varje målning. Kvinnans innersta gåtfulla väsen, kurvornas förmåga att bära nytt liv. Jag vet inte varför, men det känns som om det är framträdande i Risbergs utställning. Och kanske är det också ett vardagsmirakel som både män och kvinnor i alla tider förundrats över.

I Annastina Erikssons del av galleriet fullkomligt exploderar det. Det går inte att värja sig ifrån hennes uttryck och intryck - de är så många och så känslofyllda. Man kan nästan föreställa sig hur skapandeprocessen sett ut; febril, direkt, nästan ångestladdad.
Det är mycket personligt, kroppsligt, själsligt - och modigt. Eriksson har kastat alla försiktigheter överbord och bara rusat ut i den kreativa processen. Kanske är det därför hennes utställning är så otroligt stark.

Uttryck från Norrbotten

KONSTCarl-Johan Johansson, Eeva-Leena Väätäjä, Gun Johansson, Mats Risberg och Annastina ErikssonKonsthallen, LuleåPågår t o m 13 juli