Vuxna barnsligheter

När jag knatar runt på museet upptäcker jag till min förtjusning att Maria Öqvist Öhmans miniutställning Jag blommar fortfarande står kvar, trots att den skulle stänga i söndags. Jag tycker att den förtjänar några rader i tidningen - och har du vägarna förbi, så kanske du hinner få en glimt själv.
För Jag blommar är en sockersöt liten kakburk, inrymd i det pyttelilla galleriet i caféet, fylld av glänsande små metallblommor, kråsiga virksnurror och lustigt mönstrade figurer.
I skåp och hyllor har alstren placerats - lite som Humles och Dumles skafferi. Här finns allt möjligt för varje smakriktning; näsdukskuddar, ljusstakar, tavlor, smycken, speglar, kort och kramdjur.
Allting är gjort av återvunnet material - vilket gör att det får med sig en extra dos kärlek.

Det sprakar av färg och form - lite som vuxna barnsligheter. Här finns en stor portion humor, men också tänkvärt allvar i budskapen som Ingen duktig flicka och I Wish I Was Normal.
Man kan gå länge, länge och titta på alla detaljer.
Man blir glad av Jag blommar också. Det är lite som om vårens växtglädje sprängt sig in i ett litet hörn av vinterns bistra betong.