I mars ställde Brita Weglin ut i Norrbottens museum. Där fanns 31 nya verk och bland dem flera hårbroderier. En favorit i repris när hon nu ställer ut i Sunderby folkhögskolas galleri? Nej, inte alls, för här handlar det om vad Brita Weglin gjort genom åren, alltså en retrospektiv utställning, innan det egna håret blev ett konstmaterial.
Redan vid ingången möts man av hennes stora projekt från 2005 och som hon aldrig tidigare ställt ut samlat i Luleå. Det är Kvinnorna på Prästnäset, en installation av ursprungligen 23 kvinnoansikten och 20 kors, allt i grunden i betong, med förebilder från Weglins barndomstrakt i Alfta socken, Hälsingland. Folkhögskolans galleri med sin väl tilltagna takhöjd ger det rätta uttrycksmedlet för alla dessa kvinnohuvuden.
De är alla olika och de har olika namn. Brita Weglin säger att hon fortfarande har ett ansenligt lager av flaggstångsknoppar över även om många nu pryder dessa damer som bär namn som Gudheligh, Stigila, Gudlaug och Kirstijn.
– Alla har mitt ansikte och det var som att jag gjorde min egen dödsmask, säger hon.
Likheterna slutar med det välformade betongansiktet. Också något så grått och stumt som betong kan formas till något vackert. De har alla fått sina individuella attribut och smyckats på olika sätt och de försvarar sina individuella namn.
– Känn på dem! uppmanar Brita Weglin vernissagepubliken och så blir allt annorlunda än vid andra konstutställningar. Det känns efter på kvinnornas lena pannor, mjuka näsor och allvarliga munnar. Det ser ut som att de befinner sig i den eviga sömnen och där under, på golvet finns också ett kors, men bara ett, de andra är plustecken.
– För mig är de inte döda, säger konstnären om sällskapet på väggen.
Det är just dessa kvinnor som präglar utställningen. Förutom att de hänger där i egna höga personer med slutna ögon, så dyker de också upp i bilder som Brita Weglin har skapat. Dessa har hon framställt serigrafiskt efter fotografering.
För den som sedan sett sig mätt och smekt dessa hälsingekvinnor över pannorna finns det också annat i Brita Weglins konstnärskap som är värt att titta närmare på. Där finns hennes svarta ben som alltid befinner sig på väg någonstans och så naturligtvis Huvudfoting, hennes internationellt prisade collografi. Ute på golvet står hennes fyrbenta djur som är lite svårt att artbestämma och som enligt konstnären måste finnas där, för det måste också finnas något på golvet.
Så det finns anledning att dra till Sunderbyn också för den som såg Brita Weglins utställning i Norrbottens museum i mars. Här finns flera andra sidor av denna ständiga förnyare.