Elena 2018. "Elena arbetade inom socialtjänsten, men hade i sin ungdom varit fotomodell. Hon ville ännu en gång göra en ordentlig fotosession och kom med en hel resväska full av kläder och rekvisita. Det blev en minnesvärd fotografering. Tyvärr gick hon bort ett par år senare."
Kenneth Mikko är född 1953 i Kiruna, men sedan länge bosatt i Haparanda.
– Jag ville till gränsen. Jag tyckte det lät så spännande att få det bästa från två länder, berättar han.
Han talar finska och även ryska flytande.
Han är utbildad bibliotekarie och fotograf och arbetar med kultur och media i många former, även som redaktör och skribent. I tio år var han anställd som radioreporter på P4 Norrbotten, men efter det har han frilansat.
Intresset för kultur och folkliv har resulterat i åtskilliga expeditioner ut till byar och bygder runt om i Barentsregionen, inte minst nordvästra Ryssland. Förutom flera fotoböcker och fotoutställningar har han också gett ut tidskriften ”N66 – Kultur i Barentsregionen”.
Flottans dag Archangelsk 2009. "Nordflottans fartyg seglar in på Norra Dvinafloden i centrala Archangelsk och tar emot besökare. Flottans dag är ett årligt arrangemang." (Från boken Ögonblick i Archangelsk och Nenets.)
– Det är ju väldigt brett det jag har hållit på med, men fotograferingen har följt mig ända sedan jag var liten, från det att jag var med i Kiruna fotoklubb och framåt, konstaterar han.
Kenneth Mikko från Haparanda har arbetat som journalist och fotograf, kulturredaktör och i olika kulturpojekt med basen i Haparanda. Bilderna bakom honom har han tagit till en utställning om Tornedalen. På torsdag klockan 17 medverkar han Moskito Art Talk i Olga Bardh-rummet i Kulturens hus i Luleå.
Efter perestrojkan när Sovjet kollapsade och det blev möjligt att åka österut blev det en viktig del i hans arbete. Han har gjort flera fotoutställningar och två böcker från Ryssland.
Dasha 2021. "Dasha är student, men jobbar också för ett modeföretag i Archangelsk. Vi valde ut enkla folkloreinspirerade kläder ur lagret och åkte en vinterdag runt i stadens industriområden och arrangerade olika bilder, bland annat utanför stadens stora fjärrvärmeverk." (Från utställningen Dreamlands.)
Efter Rysslands invasion av Ukraina har han avbrutit alla officiella samarbeten som han haft, bland annat med universitet. Men sina ryska vänner som han lärde känna på 1990-talet har han kvar. Så sent som i december hälsade han på.
– Dem måste jag ju träffa oavsett Putins galenskap.
Han känner sig fortfarande trygg med att resa dit, men det var en helt annan känsla i landet nu erfar han och en del av hans vänner har flyttat utomlands.
– På ytan är det sig ganska likt, men mycket är deprimerande. Man ser värvningsaffsicherna från militären och i byarna sitter tanter och gör kamouflagenät och stickar vantar åt soldaterna. Det är fattiga bybor som vill hjälpa sina pojkar. Det är tragiskt.
S:t Petersburg, 2023. En Värvningsaffisch. "Soldaterna kunde enligt affischen i december 2023 få cirka 100 000 kronor i engångssumma plus månadslön från cirka 30 000 kronor, vilket är mycket i Ryssland. Plus sociala förmåner."
Han tycker också det är tråkigt att allt Barentssamarbete tog slut.
– Men jag är ändå glad att jag fick vara med på 1990-talet när det fanns en öppenhet och nyfikenhet mot väst. Det var en givande period. Tufft samtidigt, men det fanns hopp på den tiden.
Kattilakoski 2016. "En spontan situation utspelades på den östra stranden av Torneälven strax söder om Kattilakoski." (Bilden ingick i utställningen Dalen.)
Hur mår dina vänner som är kvar?
– De försöker leva sina liv, men det är jobbigt. Det kan ju både finnas skamkänslor och vara allmänt deprimerande att det plötsligt har börjat ett krig mot broderfolket i Ukraina.
Hur känner du själv?
– Jag vet inte vad jag ska välja för ord. Det är så bedrövligt. Putin och de andra som har makten förstör både Ukraina och sitt eget land. Det känns fruktansvärt otidsenligt att starta ett krig så där, det hade man aldrig ens kunna fantisera om.
Är alla dina vänner anti Putin?
– Ingen tycker ju om krig. Men sedan är det all denna propaganda. Den äldre generationen följer statlig tv och kan få konstiga motiv serverade.
Kenneth Mikko har dokumenterat Tornedalen, vilket vi ser exempel på på bilderna på väggen, men också rest runt mycket i bland annat Ryssland.
Kenneth Mikko håller idag på med andra projekt. För några år sedan gjorde han en utställning om Tornedalen och på senare tid har han och ett par vänner startat kulturföreningen Hapkult som bland annat har arrangerat en ljudfestival med ljudkonst i Haparanda.
Han har också gått med i ett nätverk för gränsstäder i Europa som startats på initiativ av människor som bor vid polsktyska gränsen. Han var där visade sin fotoutställning och tillsammans med sin vän Anna Lindqvist som hade en ljudinstallation.
– Jag gillar samarbeten mellan länder och det här ett roligt samarbete.
Det är i programserien Moskito Art Talk som han blivit inbjuden till Luleå och Kulturens hus.