Vi människor rör oss i och omges av fulhet. Omgivningen blir bara fulare. Se er omkring, åk till närmaste köpcentrum, se parkeringshusen i städerna, se sentida industribyggnader, se skisserna på Facebook-hallarna i Luleå och ana bara vad som blir slutresultatet av det som nu reser sig vid Storgatan där Fritz Olsson-huset en gång stod. Det blir inte vackrare.
Författaren Elisabeth Rynell tar upp den fulhet som omger oss i essän Om det fula i senaste numret av tidskriften Provins. Essän ingår i hennes samling Skrivandets sinne som under våren kommer ut på Bonniers.
Fulheten har blivit normaltillståndet, skönheten är numera exklusiv, det vackra måste vi betala extra för. Till och med landskapet har blivit enahanda och trött efter mänsklig maskinell påverkan.
Rynell hänvisar till Harry Martinsson som talade om ingenjörsandans slutliga triumf, att det som är praktiskt och rationellt får vara hur fult som helst. Innan ingenjörsandan triumferade byggdes det vackert, till och med vackra industribyggnader. Åk ut till Notviken och se SJ:s gamla verkstäder eller Bodens militära byggnader!
Varför växer fulheten runt oss? Elisabeth Rynell ger ett enkelt svar: det är det kärlekslösa som ger fulheten. Vi ser kärlekslöshetens fula tryne när vi handlar på stormarknaden. För att stå ut med fulheten handlar vi, trösthandlar och fyller butiksvagnarna med meningslösa varor som vi efter en kort tid kör till soptippen.
Rynell gör jämförelsen med vad kärleken betyder för hennes eget skapande. När hon skriver måste varje detalj och enskildhet vara ett kärleksarbete om slutresultatet ska bli vackert och inte fult. Hon skriver: "Detta är grundläggande i allt skapande arbete och borde gälla i samma mån för byggande av dikter, scenverk och skulpturer som för byggande av hus och samhällen."
Så stadsplaneraren måste älska sin stad han planerar och arkitekten älska de byggnader han ritar. Kocken måste också älska den mat han lagar. Men hur ska vi se på politiker som kärlekslöst beslutat om den fula omgivning vi leds i. Nu talar de om att satsa på kultur. Kan det då bli vackert?
Elisabeth Rynells essä "Om det fula" borde läsas av riksdagsmän, läsas i stadshusen, av kommunalråd och stadsplanerare.
Vi bjuder på en paroll inför valet nästa år: För en vackrare framtid - låt kärleken ta makten över samhällsbyggandet!