Första gången jag såg ”Mad Max: Fury road” gillade jag den, med vissa reservationer. George Millers ursinniga blod och bensin-burgare var visserligen hundra procent kul, men hade ibland nyanser av postapokalyptisk kitsch.
Kanske är det Kanye Wests fel, rapparen som lanserade sin första egna kollektion för Adidas och lät sina modeller sporta ökenfärgade trasor som hämtade från en fiktiv tid efter bomben/naturkatastrofen/virusutbrottet. I George Millers tidigare Mad Max-installationer var allting fult och smutsigt, i ”Fury Road” spelas ärkeskurken Immortan Joes konkubiner av supermodeller. Det gör inget, postapokalypsgenren har alltid balanserat mellan allvar och ren trash men den har alltid varit en frizon, eller kanske andningspaus från samtidens kommersialism, vilket Slavoj Zizek påminde om i ”Perverts guide to ideology”. ”Fury Road” förebråddes av en så massiv PR-kampanj att det var omöjligt att inte bli besviken. Samtidigt är det dumt att vara nostalgisk över att filmer från 80-talet såg tråkigare ut.
Andra gången jag såg ”Fury Road” älskade jag den förbehållslöst. Det borde ha varit svårare eftersom ALLA vid det här laget älskade den, vilket brukar vara en
garant för en skitfilm. Men det rasande tempot, som ändå etablerar karaktärer att bry sig om, gör Fury Road till en ren injektion av adrenalin. I ett kulturklimat av tv-serier som fortsätter i säsong efter säsong, och kulturdebatter om kulturmän som aldrig tar slut är en brist på information ännu mer effektiv (ingen av Mad Max-filmerna förklarar ens hur jorden gått under).
”Mad Max: Fury Road” var inofficiell öppningsfilm vid filmfestivalen i Cannes som avslutades förra helgen. Cannes är annars en av få platser där det går att se nya prestigefilmer utan att veta särskilt mycket om dem i förväg. Känslan av att se Gus van Sants nya ”Sea of Trees” med en samlad kritikerkår och sedan bua för att den var så dålig, går inte riktigt att uppleva någon annanstans. Tyvärr missade jag Gaspar Noés ”Love”, en explicit kärlekshistoria mellan en kille och två tjejer. Filmen innehåller en scen där en penis ejakulerar publiken i ansiktet, i 3D.
Däremot lyckades jag mygla in mig på en visning av den fantastiska independentfilmen ”Tangerine”, om bitchiga transprostituerade i Los Angeles, som nästan uteslutande filmats med en iphone 5s. Annars var Todd Haynes ”Carol” en pärla. Starkt lesbiskt drama från 50-talets New York med Cate Blanchett och Rooney Mara, ”Mon Roi” med Vincent Cassel och Emmanuelle Bercot ett straight franskt drama på temat ”det som först attraherar oss är vad vi sedan hatar”.
Bäst på hela festivalen var den nattsvarta auschwitz-skildringen ”Son of Saul”, om en jude på koncentrationslägrets sonderkommando. De som arbetade i krematorierna, sorterade kläder och skyfflade askan. En film nästan lika besatt av att förmedla nuet som ”Mad Max”, men på ett sätt då kameran nästan aldrig lämnar partiet kring Sauls axlar. Det är så nära ett första-persons-perspektiv av historiens största slakt man kan komma, och då ser ändå Saul bara brutaliteten i ögonvrån.