Ansvaret ligger hos både konstnär och betraktare
Foto:
Det går några minuter men sedan börjar någon klappa lite försiktigt. Tapp, tapp, tapp, fyller andra handskbeklädda händer i. Det växer och växer, lavinartat, och den nu alltmer självsäkra folkhopen börjar ropa "bravo", "bravissimo".
De har tydligen förstått något som jag inte har.
Trots att det är många år sedan minns jag fortfarande vad performanceartisten sa till mig efteråt.
- Ursäkta mig, men vad handlade ditt verk om? frågade jag vänligt.
Den vitpudrade artisten fortsatte under tystnad rulla ihop sitt hopprep.
- Jag såg ju inte början, så jag kanske missade något? Men jag förstod inte...fortsatte jag.
Först då lyfte han blicken och sa snäsigt:
- Man förklarar inte konst!
Under det här året har debatten om samtidskonsten ställts på sin spets - inte minst genom Anna Odell och hennes verk där hon spelade psykiskt sjuk. I Luleå irriterade ett av verken på konstbiennalen - en polisbil med påslagna blåljus - tydligen någon så till den milda grad att det var tvunget att förstöras.
Argumenten som kom från "konstmotståndarna" spände mellan allt från att man inte ska satsa pengar på kultur när Sverige går dåligt till att samtidskonst är något man inte förstår sig på.
Det är svårt att förstå varför det är just samtidskonsten som blivit en sådan hackkyckling, medan andra uttrycksmedel kommer undan med i stort sett samma budskap.
Konstärerna har dock en viktig pedagogisk roll i detta.
I stort sett alla yrkeskategorier har ett ansvar inför de personer de verkar gentemot. Vi kräver att de ska förklara sina handlingar. Vi skulle definitivt inte acceptera följande svar:
"Nej, jag tänker inte berätta om det är jordnötter i maten, det får du räkna ut själv".
"Du är visserligen gripen, men jag talar inte om varför".
"Ta de här pillren så blir allt bra. Och vill du veta vad du har för sjukdom får du läsa i FASS".
Naturligtvis måste även en konstnär kunna svara på frågor om sitt arbete. Dels ur ett pedagogiskt perspektiv men också för att rättfärdiga sitt arbete ur en intellektuell synvinkel.
Det är lite som med det gamla exemplet som konstmotståndare brukar ta, där skillnaden mellan en duk bestänkt med färg av en gorilla och en dito av en konstnär kanske inte är visuellt skönjbar.
Men. Skillnaden - den viktiga - är däremot att konstnären faktiskt kan resonera kring vad han eller hon vill gestalta.
Illusionen om konstnären som enbart ett slags kokett verktyg för att verkställa någon diffus, gudomlig ingivelse från ovan håller inte. Det är snarare bara ett bekvämt sätt för konstnären själv att slippa förklara att man inte har den blekaste aning om vad man håller på med. Och har man riktig tur så vågar folk inte heller fråga, av rädsla för att avslöja att de inte förstått och därmed framstå som okunniga. De som är kritiska mot samtidskonsten däremot, får ännu mer vatten på sin kvarn - för här finns ju ännu ett verk till synes utan betydelse.
Men även de konstnärer som föregår med gott exempel och gärna pratar om sina verk - inte gör som performanceartisten i Italien med andra ord - stöter ofta på motstånd.
Ibland frågar ingen, helt enkelt.
Och vad gör man då?
Varför det ofta finns en sådan motvilja mot att sätta sig in i samtidskonst kan man bara spekulera i. Kanske är det helt enkelt människors inneboende skepticism mot det som är nytt eller annorlunda. Eller som ovan - rädslan för att framstå som okunnig.
Det är naturligtvis frivilligt för människor att engagera sig i konsten. Men en sak är säker - har man inte ens försökt sätta sig in i något har man ingen rätt att kritisera det.
Så jobbar vi med nyheter