Det har varit storhelg och jag har haft bröllopsfeber.
Medan 2010 blev 2011 gifte sig Petra med sin Oskar. De sa ja till varandra vid Luleälvens strand med sonen Tiger som vittne. Vi var 130 gäster och 14 brudtärnor, alla i varsin klädstil, som dansade hela natten lång.
Ur mitt tal till brudparet:
”Jag vet hur kär Petra är i dig, Oskar. Hon har valt dig som sin livskamrat. Hon är lugn och trygg och kär. Det är härligt att se. Härligt för att Petra blir så stark av att vara kär. Hon är en självständig person som hämtar energi och kraft ur sin kärlek. Oskar, du och Petra gör varandra starkare och friare. Så hoppas jag att min stora kärlek också blir.”
Ett annat par i min vänkrets valde att gifta sig på ett mer stillsamt sätt. De tog med sig barnen och vigde sig i Stadshuset utan att någon visste om det. Sedan bjöd de oss vänner på en fin hemmamiddag.
Även denna gång knackade jag i glaset för att hålla tal till brudparet. Även denna gång talade jag om brudens styrka och självständighet. Hur hennes kärlek till sin man är en förebild för mig, eftersom hon växer som egen person i sin kärleksrelation.
Jag är nog mer stadshustypen än jättebröllopstjejen. Allra helst skulle jag vilja växla ringar på en flygplats och skåla i bubbel på väg till New York.
Strunt i det. Det här är ingen krönika om mina romantiska drömmar. Det här är en krönika om hur man lyckas med en kärleksrelation. Kanske ett vågat ämne för en singel som jag, men låt mig göra ett försök.
Först när jag har hållit båda mina bröllopstal slog det mig att de egentligen handlade om samma sak: Styrka, självständighet och frihet som förutsättningen för kärlek.
Den slitna klyschan säger att äktenskapet ska göra två personer till ett. Som om en singel bara vore en halv människa. Som om två människor blir bättre om de slår sig samman till en gemensam. Som om målet med jaget är att ersättas av ett vi.
Jag förringar inte betydelsen av en livskamrat. Väldigt många människor vill, precis som jag, finna en följeslagare genom livet. Den som kan bli ens förtrogna älskade. Den stora kärleken som först susar i kroppen och själen för att sedan djupna till mångårig samexistens.
Men jag är på riktigt rädd för kärlek som utplånar den egna personligheten och det egna livsutrymmet. Hur ska man våga älska om man måste göra det med jaget som insats? Man borde inte vara rädd för att bli lämnad. Man borde vara rädd för att aldrig lämna varandra ifred. Sådana kärleksrelationer håller ju inte i längden.
Det finns forskning på det här. Vetenskapen säger att jämställda relationer – där de älskande delar på ansvaret, makten och friheten – håller längre. Att växa sida vid sida är lyckosammare än att växa in i varandra.
Långa relationer är verkligen inget självändamål. Par som inte har det bra tillsammans får gärna gå skilda vägar. Alla vill inte leva i par och alla vill inte leva i samma par livet ut. Kärleken kan, tack och lov, se ut på många olika sätt.
Men för oss som drömmer om kärleken i form av en livskamrat är det viktigt att inte glömma oss själva. Man blir inte kär i sin egen andra halva. Man blir kär i en annan egen person. Respekt är en fin del av kärleken.
Äktenskapet har fått en renässans. Att allt fler gifter sig brukar beskrivas som ett uttryck för konservatism. Det är ett väl surt sätt att se på saken. Jag firar gärna kärlek om kärleken innebär att aldrig sluta se den andra.