"Marken" är en föreställning baserad på David Väyrynens bok med samma namn, regisserad av Rasmus Lindberg.
Det kallas triptyk, ett konstverk som är indelat i tre delar och som tematiskt eller bildmässigt hänger ihop. Vad det heter på journalistiska vet jag inte, men den här krönikan blir en tredje och avslutande del om situationen för kultur och kulturjournalistik i länet.
Jag brukar inte beröra min egen konst i krönikorna jag skriver, men den här gången gör jag ett undantag. Åtminstone indirekt. För den 17 maj hade Norrbottensteatern premiär för sin tolkning av min bok Marken. 60 procent av biljetterna var sålda innan premiären, men redan två dagar efter var resterande föreställningar utsålda.
Det krävs inga högskolepoäng för att begripa att dubbla femmor från recensioner i bägge länstidningarna, samt ett omfattande vimmelreportage, var högst bidragande till att kvarvarande fyra- eller femhundra biljetter försvann i ett nafs. Sådan inverkan kan alltså kulturbevakning ha! Norrbottens-Kuriren kände sig till och med manad att skriva en uppföljande artikel om hur fort de där biljetterna egentligen gick åt. Maken till uppståndelse har jag inte varit med om sedan dottern min föddes. Visserligen fortfarande indirekt, men ändå!
Är jag glad för det? Naturligtvis. Jag vore ju en idiot annars, med tanke på att jag hemskt gärna vill att diktsamlingen skall hitta fram till nya läsare. Och fortsätta att påverka människor. Precis som jag hoppas att mina krönikor gör. Precis som jag hoppas att bra kultur generellt skall göra.
Men betyder det också att jag känner mig nöjd över uppståndelsen? Nä, inte riktigt. Framför allt med anledning av den rådande diskussionen om vad kultur skall få kosta. Och i det här specifika fallet, vad just min kultur har fått kosta. Jag ställer mig nämligen ytterst tveksam till det att två redaktioner skickat ut sammanlagt tre journalister för att bevaka en enda kulturell händelse. Inte för att jag har några betänkligheter kring resultatet. Det jag vänder mig mot är att prioritering alltid innebär att annan kultur prioriteras bort.
Kanske har det alltid varit så, även när kultur- och nöjesredaktionerna befolkades av fler medarbetare, att uppmärksamhet skapar uppmärksamhet som skapar uppmärksamhet. Nästan exponentiellt. Just därför tror jag att det blir ännu viktigare med mångfaldig kulturrapportering framöver. Och jag är övertygad om att jag inte är ensam om att vara beredd på att dela med mig av rampljuset. I längden är det bättre för alla att fler syns än några få.