Jag har sett Solsidan för första gången. Det kändes gammalt. Felix Herngrens drift med den svenska medelklassens i-landsproblem är inte direkt ny. Få teman är lika uttjatade i situationskomiken som den tvåsamma heteronormen och attributen som kommer på köpet: Villa, Volvo, vovve och ett stentrist sexliv.
Är anledningen att jag inte gömmer mig bakom skämskudden, snarare gäspar, att jag faktiskt inte lever Solsidanlivet? För mig är igenkänningsfaktorn lika med noll. Jag vet inte mycket om att leva i par i hus med sjuka grannar och tvångsmässiga besök på Ikea. De gånger mina förhållanden har varit på väg ditåt har jag känt mig som en främling i min egen kärleksrelation.
Sex and The City, däremot. Snacka om att jag kan identifiera mig. När Carrie Bradshaws öden och äventyr sändes i tv, mellan 1998 och 2004, var jag tjugo plus. Jag roades av Sex and the City, såg varje avsnitt flera gånger om och betraktade Carrie som en storasyster. Sedan fick dvd-boxarna vila i flera år. Jag funderade ofta på att se några avsnitt men vågade inte: Tänk om jag inte längre skulle förstå den serie som har betytt så mycket för mig?
Jag hade inte behövt oroa mig. När jag nu hoppar rakt in i säsong fem, bara för att testa om det fortfarande funkar, är identifikationen total. Carrie och tjejerna är omkring 35. De dejtar, men inte på samma vilda sätt som förut. Nu handlar det mer om att få ihop livsekvationen. Hur bygga en fungerande kärleksrelation när man redan är vuxen och etablerad? När man inte längre är 20 år och formbar utan har ett fullt utvecklat yrkes- och vänskapsliv?
Sex and the City skildrar singellivet på ett vuxet vis. Av det skälet är serien fortfarande normbrytande. I Solsidans syn på livet ingår inte vuxet singelskap som ett alternativ - om det inte är resultatet av en skilsmässa. Den starkaste komponenten i heteronormen är tvåsamheten. Tvånget att leva i par. Gör man inte det har något gått fel. Att vara singel efter 30 och längta efter kärlek är ofta en längtan efter att passa in. Att slippa vara enda singeln på festen.
Jag identifierar mig inte med Solsidan, alltså roar den serien inte mig. Jag identifierar mig med Sex and the City, alltså roas jag av Carrie och tjejerna. Är meningen med populärkultur identifikation?
Förmodligen. Populärkultur utgår ofta från en tydligt nu. Språk, referenser och kontexter känns igen som en del av livet. Populärkultur blir alltså ett sätt att tolka samtiden. Även om Killinggänget fortfarande hör till landets största komiker var deras storhetstid på det ironiska 1990-talet. Henrik Schyffert har redan har gjort upp med sitt kyligt ängsliga 90-talsjag i den briljanta showen "The 90’s - ett försvarstal". Det säger något om hur tidsbunden populärkultur kan vara.
Samtidigt: den allra bästa populärkulturen är ofta tidlös. Den lyckas fånga en känsla som väldigt många människor kan känna igen sig i, oavsett kontext.
Ta bara textraden som min vän Magnus Ekelund finner hos Glasvegas: "You don’t need me, as much as i need you."
"Det är kristallklart och rent som vatten. Det är kristallklar hjärtesorg. Jag lever och dör med den här sången", skriver Magnus och förklarar: "Att sätta fingret på obalansen i en relation kan vara det svåraste som finns. Folk slåss mot det varje dag. Folk kommer aldrig till insikt. Dom hittar inte kärnan av problemet och kan därför aldrig börja bearbeta vad som händer. Sedan blir det bara skitigt och självbrännande i en nedåtspiral."
Handen på hjärtat: Vem har inte varit med om det?