En gång i tiden kände jag mig som en pionjär. Jag jobbade inom offentlig sektor, var yngre än brukligt och hade hål i jeansen på viktiga möten. Dessutom en av få inom organisationen som börjat blanda ihop mitt liv i verkligheten med det online. Jag sa saker som ”Framtiden är här”, och tjatade till mig att få använda Facebook för att nå medborgarna. (Det gick utmärkt).
Nu är jag inte lika färsk. Har hunnit avverka år på reklambyråer och som webbredaktör. Och blivit trött. Trött på vänner som gillar McDonalds som om de var polare med självaste clownen, trött på bekanta som checkar in på caféer i utbyte mot gratis kaffe, trött på smygreklam. Och trött på mig själv. För jag har varit med och skapat ett monster.
På mellanstadiet var en dress från Adidas det coolaste som fanns. Jag önskade mig en svart med vita ränder. Varför vill du göra reklam för Adidas? undrade morfar, sedan läraren och till sist grannen. Den äldre generationen såg min logotypklädda stass som en vandrande annons. Två decennier senare är det småpotatis. Om jag förr lånade ut min kropp, lånar jag nu ut min röst, mitt ansikte, mina vänner och min tid. Kommersialismen sover gott om natten, trygg, proppmätt och extremt självgod.
När Lukas Moodysson suddade bort alla varumärken i filmen ”Ett hål i mitt hjärta” var han något på spåren. I en värld där företag är gudar och vi troende utövare blir en varumärkesfri rulle en välkommen ateistisk handling.
Det annonsfria nätverket Ello är ett annat exempel. Trots att det är lika användarvänligt som en leksakstelefon söker sig folk dit för att skapa en ny tillvaro där deras konversationer inte förvandlas till skräddarsydda annonser. Brynäs spelar i matchtröjor utan reklam i år. Befriande även om jag förstås hoppas de förlorar med 28-0 i Coop Arena (f.d. Delfinen, på tal om smygreklam). Jag tror att No Logo-rörelsen vädrar morgonluft. Om jag har tröttnat på att köpa eller köpas så har nog också fler gjort det. Googla ”reklamfritt” får du se.
”Vad vore tunnelbanan utan lite halvnakna kvinnokroppar?” frågade Sveriges Kvinnolobby när de köpte upp reklamplatserna i Stockholms tunnelbana häromsistens. Helst skulle jag slippa hela skiten. År 2007 förbjöd São Paulos borgmästare all form av utomhusreklam. Vad säger ni, ska vi haka på? Förstå mig rätt. Jag önskar inte en värld där marknadsföring inte existerar (då skulle jag förlora jobbet). Bara lite andrum. Nu får företagens klåfingriga händer härja fritt och lite mer samtycke från den ofrivillige konsumenten vore inte fy skam. Åh, om man bara en gång till fick skriva ”I Was Here” på en toalettvägg utan att alla redan visste att man var där. Och utan att få en kaffe på köpet.