Via medier får vi information om hur sjukdomen sprider sig över världen, om hur många som insjuknar, om hur många som dör.
Men är detta vårt enda hot?
Kan det, till exempel, vara att vi materiellt uppburna människor ser oss ha nästan obegränsad rätt till varor och rörlighet?
Att till en billig penning kunna köpa varor tillverkade av arbetskraft med skitlöner och utan fackliga rättigheter?
Att när det passar kunna resa till olika länder? Att under en lång vinter resa till Thailand är en lika självklar rättighet som sill och färskpotatis på midsommar. För att inte stigmatisera Thailandsresenärer kan det likaväl exemplifieras med dem som skrytsamt samlar gator på Manhattan, New York.
Ett flygplan störtar. Det berör oss då det tafsar på vår, eller ska vi säga medelklassens, rätt till obegränsad rörlighet. Virus likaså. Men att två överbelamrade tåg kolliderar i Indien berör oss inte nämnvärt. Offren var uteslutande fattiga på väg till dåligt betalda arbeten. Tråkigt, men de är säkert utbytbara. Bara våra beställda varor kommer i tid.
Ni behöver inte påpeka hur cynismen frodas i denna text. Den är ingenting mot den vi tvingas upprätthålla för att hjulen ska rulla.
Som när Erdoğan inte är nöjd med betalningen för att stoppa flyktingar från att nå Europa. Eller som när Ursula von der Leyen, Europeiska kommissionens president, prisar Grekland för att vara ”Europas sköld”. Eller justitieminister Morgan Johanssons ord om att Sverige inte vill tillbaka till ”situationen” 2015.
Situationen?
Massinvandringen?
Eller situationen när svenskar slöt upp med mat och kläder vid järnvägsstationer och visade sin solidaritet?
Vi är för få i Norrbotten för att axla det som framledes ska bäras. Några verkar saknas? Några verkar behövas för att bära upp en haltande vård och omsorg. Fast de som orsakar ”situationer” är slagträn i politiken i land efter land.
Flykten valde dem, för att travestera Stig Dagerman. Även flykt är en resa, förmodligen den hårdaste och mest nödvändiga en människa kan göra. Ja, betydligt hårdare än de som utförs av supersponsrade och mediehajpade äventyrare.
Flyktingars behov av att just fly är ingen obegränsad rätt till rörlighet. Den typen av resor ska motas i grind. Eller utgöra en vara i en transaktion, typ, den mellan Turkiet och EU.
Det har gått så långt att ”flyktingsituationen” inte längre har med de berörda att göra – utan med oss. Hur vi ska klara oss från dem. Det kallas andrum, ett språkligt haveri medan Business as usual råder.