Det finns nästan ingen bättre känsla än när kölen på kajaken skrapar mot sandbottnen på väg ut till friheten på fjärden, första gången för året. Det känns som att flyga, eller simma i luften. Eller mycket nära lyckan att få ta ut cykeln för första gången på våren när man var ung grabb och hade tjatat på pappa i en vecka tills han slutligen gav med sig och knallade upp till vindsförrådet och bar ner den skruttiga Monarken med obligatorisk vårpunktering.
För några år sedan blev jag med kajak för första gången, efter att ha snedseglat, skotat hem, fallit av, fällt ankare och kryssat i olika farkoster i Luleå och Stockholms skärgårdar i många år.
Att hoppa ner i kajaken första gången var helt underbart. Det blev också väldigt blött. Man hoppar nämligen inte ner i en kajak. Sitt ner bakom sittbrunnen med ett ben på vardera sidan av båten och kliv sedan försiktigt ner med ett ben i taget medan kroppstyngden bärs med de vältränade (?) armmusklerna. Annars kantrar den omedelbart.
Första gången jag kom i kontakt med livet på böljan den blå var på 1950-talet då min snälle storebror byggde en flotte till mig, ungefär tre meter lång och en halvmeter bred, av några tvåtumfyraplankor. Därtill en dubbelpaddel som drev fram skeppet i behaglig fart. Familjen hyrde ett torp några år mitt i jämtskogen, där en väldigt stillsam liten å rann förbi, lagom djup, några decimeter, och lagom bred, kanske sex meter. Speciellt för en sexåring som inte kunde simma än var den utmärkt.
Först var jag förstås livrädd, men snabbt blev det mer skitkul än ängsligt att paddla fram med mitt eget pojkboksäventyr. Ån var fridfull och ofarlig och stranden var spännande då det mörka skogsbrynet var alldeles inpå.
De enda ormarna i paradiset var … korna. En bonde i närheten hade en hjord med svartvita fjällkor (jag tyckte då att det var en hjord, som den de drev fram i västernserien Prärie på tv, men det var nog snarare en flock på 7-8 stycken).
Dessa monokroma monster som traskade planlöst omkring i skogen utan herde eller kovakt eller vad det heter gjorde livet surt för mig var jag än paddlade eller cyklade. Jag hade precis svängt runt en mystisk flodkrök med flotten (å-krök kanske, det här är ju inte riktigt Mississippi och Huckleberry Finn) då de stod där i strandkanten, slutade beta och började starrbliga på mig.
Bakom flotten hördes ett plaskande då några andra illvilliga bestar klev ner i vattnet och spärrade reträttvägen. Jag hoppade av flotten och sprang raka vägen in i skogen och hem och och bad mamma om hjälp. Mamma var uppväxt på en liten gård och var stentuff i umgänget med dumkossorna. En gång kom en brunstig kviga in på tomten för att stjäla våra jordgubbar, och studsade omkring och råmade meningslösheter till ingen särskild. Morsan blev förbannad, tog en torr trädgren och jagade ut vildkossan som sket på sig en längre sträcka och sprang halvvägs hem av förskräckelse.
Ibland skickades jag att att cykla till bonden för att få påfyllning i mjölkhinken. När jag väl hade passerat koflocken som förstås stod och hängde på vägen och svor efter mig som ett gäng med bygangstrar kom nästa hinder. På bron till bondens hus stod jämt en stendum hamiltonstövare som tyckte det var skitkul att skälla och morra för att skrämma slag på en liten skraj kille, som bara ville hämta mjölk.
Över huvud taget var min uppväxt full av halvvilda stövare och gråhundar (jägarna som ägde dem menade att en dresserad jakthund var ett skämt) som stod vid varenda grindstolpe och infart och gallskällde på allt som rörde sig.
Men tillbaka till älven och kajaken. Det första paddeltaget sätter fart på ekipaget, man glider tio meter på ett drag utan vidare, medan det porlar lite stilla om stäven. En fisk sprattlar till alldeles bredvid, en tärna hovrar ett par meter framför stäven och dyker skickligt efter en abborre, kommer upp med bytet och flyger bort till sina ungar.
Eftersom kajaken är så tyst kommer man otroligt nära djuren utan att de störs. I somras hamnade jag mitt i en andfamilj, de var några decimeter ifrån mig och brydde sig inte alls om min närvaro.
Då är man nära det verkliga, det som spelar roll.
Allt annat, stress, vattenpumpen i bilen, värmepannan som behöver ny patron, försvinner som en vag dimma i vågornas skvalp.