En bra början och jag ser fram emot resten

Det är tidig torsdag kväll och jag har nyss sett första konserten på en så gott som vinterkall Kirunafestival. Som väntat var det en speciell upplevelse att höra Anton Björkenvalls sorgsna americana-låtar med gruvan, hans arbetsplats, som olycksbådande tornar upp sig bakom ryggen. En bra början på helgen och jag ser fram emot resten, trots en sjugradig kyla som enligt SMHI sjunker till blott tre när vindilarna är som värst. Vilket de verkar vara jämt.

Kirunafestivalens artistprogram är nog det bästa de lyckats skrapa ihop hittills. En rad publikfavoriter ska spela, som Håkan Hellström, Veronica Maggio, Sahara Hotnights, The Hellacopters och framförallt - superstjärnorna i The Hives. De sistnämnda kommer till och med att spela en halvtimme längre än de brukar på festivaler, bara för att blidka publiken som väntas bli rekordstor. Om vädret blir bättre, vill säga. Det var bara ett hundratal som såg Björkenvall. Men det ser ljust ut. I alla fall på lördag då sol och 15 grader utlovas. Idag finns också vissa solchanser, så det verkar som att The Hives, som spelar klockan tolv i natt, kommer att få känna midnattssolen i sina förhoppningsvis genomsvettiga ansikten. Eller jag tar tillbaka det. Jag VET att Howlin’ Pelle och resten av The Hives kommer svettas floder. Midnattssol eller inte spelar ingen roll. Fagerstabandet satsar alltid maximalt, oavsett om det är tre grader och regnar is vilket är risken ikväll, eller om de gör den sista spelningen på en två år lång världsturné.

Det här är en folklig festival. Man vill locka familjer och erbjuda nöjen för alla åldersgrupper. Tonåringen förväntas stå och hoppa längst fram under Håkan- eller Hives-konserten, de minsta har ett helt tivoli bara några meter från största scenen medan föräldrarna påtvingas lååånga nostalgitrippar genererade av gubbarna i The Refreshments och Dag Vag.

Gubbarna... Varför spelar de jämt på sådana här evenemang. "Få se nu, vilka sjuttiotalsband är ute på en reunionturné samtidigt som vår festival?", tänker artistbokarna på landets alla stadsfestivaler unisont, och hoppas innerligt på att Mats Ronander och/eller Mikael Wiehe är lediga. Det är synd. Givetvis måste man satsa på säkra - och därmed också dyra - kort som exempelvis The Hives. Men varför gubbarna? Vad har de på en festival att göra? De äldre familjemedlemmarna köper biljett även utan gubbar som rosslar ut förlegade slagord på scenen. Mammor och pappor åker nämligen inte 150 mil ner till Hultsfred, och har därför bara möjlighet att ta del av en liknande folkfest en gång per år.

Pengarna, som går rakt ner i fickan på någon krogägare på söder om Mats Ronander anlitas, borde satsas på annat. På mindre utländska band, till exempel. Sådana som inte är alltför dyra, men vars lite udda musik älskas förbehållslöst av en liten, hängiven skara fans. En mindre scen kan reserveras åt liknande akter och vips! Man attraherar en helt ny grupp av potentiella festivalbesökare, sådana som tidigare av ren princip inte skulle sätta sin fot på en stadsfestival ens om de fick betalt.
Det vill jag se i Kiruna nästa år.
Och i Luleå.
Och i Piteå.