Medan Kiruna har ganska mycket ljus på sig när det gäller stadsflytten, stadsomvandlingen, stadsrivningen, eller vad man nu väljer att kalla det, så hörs det inte mycket om Malmberget. Det här tog sportjournalisten Erik Niva upp när han var inbjuden till Kultura Kiruna och scensamtalet "Norrbotten berättar". Vad kan det bero på egentligen? Är vi bättre på att göra en story av Kiruna? Är det flytten av kyrkan eller badhusets miljardpris som ger nyhetsvärde? Eller är det kanske att vi är landets nordligaste kommun? Hur som helst är jag stolt över Kiruna och känner en gemenskap i staden, och egentligen hela Norrbotten. Här uppe finns en tjurig vilja över att allt går att lösa.
Igenkänning och samhörighet kan man ha på flera vis. Som under showen med David Väyrynen och Malmfältens Rockklubb där de framför norrbottningens mörkaste tankar. Att höra dem genom poeten Väyrynen är en upplevelse i sig. Det finns så många undertexter i hela uppträdandet; vi har den sämsta hemtjänsten, de sämsta vägarna, inte får man köra skoter var man vill och till råga på allt vore vi ingenting utan LKAB. Det är bara att kämpa på i nattsvart midvinter. Nog kan vi känna igen tankegångarna, och orden har nog alla hört någon gång.
Det här tänker jag på när jag hör Britta Marakatt-Labba säga att vi behöver andra, mjuka värden som motvikt till Malmfältens machokultur. Hon var också inbjuden till "Norrbotten berättar" liksom Marie Lundström vars bok handlar om flyttvågen söderut. Nu är det tvärtom. Nu ska vi i norr växa, ta emot nya invånare, men vi saknar ännu nog med tak över huvudet för dem som redan bor här och som vill stanna kvar.
Det är inte en lätt ekvation att få ihop. Om jag anknyter till Väyrynens show och tänker på Kirunas ungdomar, lite lagom pessimistiskt; kanske man kan lägga ner ridskola, hockey, musik och istället kan alla gå till det nya badhuset som nu kostat över en miljard? Nej, vad vore det för stad? Så kan vi inte ha det. Vi behöver allt för våra barn och ungdomar som växer upp här. Och för oss som envetet håller oss kvar.
Känslan av att tillhöra gruvstaden Kiruna kommer fram när jag minst anar det. Som den där matbacken jag berättade om. Det finns en scen i filmen om Börje Salming då han tar upp en silverblank matback ur sin väska. Just då slår mitt hjärta några extraslag för den lilla detaljen kastar mig tillbaka till minnet av arbetare promenerandes på väg till eller från gruvbolaget. En trogen anställd, i handen en påse med en matback i, till gruvan som kanske för alltid styr vår stad och vårt liv.