Superhjälten Daredevil är så töntig att jag hejar på hans dödsfiende Wilson Fisk.
Det finns en scen i Christopher Nolans ”Interstellar” då Matthew Mcconaugheys besättning landat på en planet som endast består av vatten. Efter att ha rekat lite inser de att de valt en jävligt dålig location: en våg lika hög som en skyskrapa börjar rulla mot dem.
Som de kände sig gör jag ofta när jag tänker på de kommande årens överflöd av superhjältefilmer. Det är väl inte värdigt en vuxen man på två-årskalas och snacka om ursprunget till Marveluniversumets ”Infinity Gauntlet” med en annan farsa?
Ändå kunde jag inte låta bli att plöja igenom Marvels ”Daredevil” vars första säsong finns på Netflix. Kanske för att Daredevil tillhör en mer moraliskt tveksam skara superhjältar (min favorit är seriemördaren The Punisher).
Daredevil heter egentligen Matt Murdock. En blind advokat som – när lagen inte fungerar – går ut på gatorna och spöar skiten ur skurkarna. Han har på superhjältars vis råkat ut för en olycka med kemisk avfall som gjort honom blind, men i gengäld gett honom superkrafter. I det här fallet rör det sig om någon slags förhöjning av alla andra sinnen. Superhörsel, superlukt och super-självrättfärdigande.
Serien utspelar sig i ”Hells Kitchen” i midtown Manhattan, och det är väl där problemen med produktionen börjar visa sig. Den ”Daredevil” som Netflix-serien härmar är (enligt de podcasts jag lyssnar på) tecknade av Frank Miller på 80-talet. Då var Hell Kitchen en gudsförgäten del av New York där knarkande gangsters ööh knarkade och gangstrade. Och det så in i bomben.
En lägenhet i Hells Kitchen 2015 är dyrare än på resten av Manhattan (källa: wikipedia).
Och jag hejar mer på skurken Wilson Fisk än ”hjälten” Matt Murdock. Wilson Fisk växte upp med en alkoholiserad hustrumisshandlande pappa. En dag fick han nog och slog ihjäl svinet. Bara det är beundransvärt, men hela Fisks ”ondskefulla” masterplan bygger på att försöka gentrifiera de få kvarter av Hells Kitchen som är ruffiga. ”Per Ankersjö har blivit castad som main villian i säsong 2” skämtade en kompis och jämförde Wilson Fisk med den gamle centerpartisten av liknande rundör. ”Hans skurklair är en foodtruck”, fortsatte han. Jag kontrade med att han bara åker bil med det oetiska taxiföretaget Uber.
Wilson Fisk samarbetade med ryska och kinesiska maffian. Ingen är perfekt. Men Fisk spenderar mer tid i serien åt att gå på dejter och förverkliga sin dröm om äkta kärlek med en intellektuell och het gallerist, än att hota och mörda. Vincent D'onofrio som gör rollen framstår mest som en stor nallebjörn.
Största problemet är Daredevil själv, eller snarare skådespelaren Charlie Cox. Det är inte ofta jag bryr mig om att uppskatta skådisar – de är mest verktyg för manusförfattare och regissör – men Cox måste vara en av de sämsta i sin samtid. ”Sån fucking fjant” är en ganska heltäckande beskrivning. Han har tolkat uppgiften ”spela blind” som att alla starka känslor dämpas av hans ögonhandikapp. Som om en klump gröt fastnat i halsen. Extra provocerande när alla hans repliker går ut på att förklara varför han ”måste” ut och spöa någon.
Fisk har ambitioner för staden, Daredevil verkar mest gilla att få stryk (att hans pappa var boxare och kunde ta mycket spö nämns ca fyra gånger).
Det är något vagt sexualiserat med Daredevils behov av streetfighting, som om Paolo Roberto hade skrivit ”50 shades of grey”. Nåja. Fightingscenerna är åtminstone feta.
Kristoffer Viita är ändå sjukt hypad på ”Batman vs Superman”.