Efter utgången av EU-valet kokar Norrbotten, Sverige och Europa av rädsla, raseri och främlingsfientlig politik. Här sitter jag och försöker få till en krönika. Efter att ha skrivit, raderat, tagit revbensspjällspaus, haft huvudvärk, raderat igen och nästan varit på väg ut på balkongen för att tjuvröka i ett desperat försök att komma ur kramptillståndet landade jag i att mina känslor, som prins Daniel sa, är all over the place. Därför lägger jag den dagliga, ändlösa och livsviktiga debatten om vad det är för framtid vi går till mötes åt sidan och ägnar dessa rader åt något lättspytt. Den här gången. Sen pratar vi allvar i höst när det närmar sig skarpt läge igen. Okej? Okej!
Nu ska vi tala om kylskåp. Flera gånger har jag på nära håll sett sådana orsaka heta känsloutbrott på arbetsplatser. Du känner säkert igen arga massmejl med order om att omedelbart ta reda på sviniga matlådor där det gror grönt ludd under locken. Om ingen gör anspråk på snusket avlägsnas de stinkande unikaboxarna skoningslöst från jordens yta och förpassas ner i en sopsäck tillsammans med sur yoghurt och gammal leverpastej.
För att inte tala om dödssynden att sno andras mat och norpa sista kaffemjölksslatten ur en öppnad, namnmärkt tetra i den gemensamma kylen. Den sortens fajter utkämpar jag på hemmaplan. Min sambo är som en råtta, en bulldozer, och slukar allt ätbart som kommer i hans synfält. Stöldräden inledde han redan som snorunge när han frossade i kalla gamla skrovmålsrester som hans syster gömt i kylskåpet.
En bekant berättade historien om en familj där en av sönerna var ute i minusgrader och mekade med en moped. Som målbild hade han en sparad semla hemma i kylen. När grabben kom in med stelfrusna fingrar och sugen på gofika hade lillebror smetat i sig semlan. Storebrorsan såg ingen annan utväg än att spöa upp honom. Rejält. Den pojken åt nog aldrig mer upp något som inte var hans. På sätt och vis önskar jag att sambons lillasyster också hade gett sin bror en fetsmäll. Att hon fegade ur och lät det stanna vid att lipande skvallra för mamma resulterade i att jag nu tvingas uppfostra en vuxen karl till att ge fan i att länsa kylen på mat. Det går mycket trögt.
Att lagra ett glasspaket i frysen tills eventuellt sockersug sätter in är bara att glömma. Påsar med bullar bakade i mitt anletes svett försvinner spårlöst och ett paket hamburgerkött slukas i en tugga utan tanke på eftervärlden.
När jag nyligen var ute och sprang såg jag fram emot att sätta tänderna i helgens grillrester men inte ska du tro det fanns en endaste fläsksvål kvar i kylen. Jag åt stekt korv och lök till middag. En gång grät jag av ilska för att han ätit upp all fläskpannkaka. Det händer att jag gömmer mat. I veckan skrev jag NEJ med spritpenna på en bit chèvre men inget undgår blodhunden. Att mata ettåringen med bitar av varmrökt renstek för 369 kr/kg var kul men inte kännbart nog. På en stor arbetsplats i Luleå lär en man ha råkat ut för en riktig återfallsförbrytare. Gång på gång blev han av med mat ur kylen på jobbet. En dag var måttet rågat. Karln köpte ett paket skinka, halade ner brallorna och drog smörgåspålägget i arslet för att sedan plantera fällan i kylen. Kort därefter var köttet uppätet. Ridå. Om stölderna upphörde förtäljer inte historien men jag tar tillfället i akt och tackar för inspirationen. Det kalla kylskåpskriget har ballat ur. Nu sätter jag in nådastöten.
Anna Stenberg skickar alla norrbottningar som valde att inte rösta i EU-valet i skamvrån. Slött, fegt och ansvarslöst! Drygt 100 dagar kvar till riksdagsvalet. Läs på, gör om och gör rätt.
På söndag kväll ser Stenberg sina husgudar Kent på Ullevi, Göteborg.