I lördags klockan 21 satt jag på ett tåg mellan Uppsala och Stockholm. Jag har just avslutat en föreställning av Cabaret och har SVT play igång på mobilen.
Tio i tio anländer jag Stockholm central och där kastar jag mig in i en taxi tillsammans med min goda vän och kollega Martin.
Jag har fortfarande Eurovision song contest spelandes i mobilen. Taxichauffören kör genom ett tämligen stilla Stockholm och jag hinner tänka att det måste vara för att alla är lika intresserade av schlager som jag.
När vi anländer till vår destination halvspringer vi ur taxin för att hinna se Sanna ta hem segern eller i alla fall sjunga sig till prispallen. Vi springer upp för trapporna och möts av ett rum fullt av människor. Spänningen slår mot mig som en vägg och jag sätter mig på en pall för att se Sverige leverera.
Den första tonen når mina öron och jag känner mig lite osäker på om vi kommer att klara detta. Kommer rösten att hålla? Kan nerverna tyglas så att stämbanden inte skenar? Jag tycker mig skönja en viss tvekan i hennes ton och jag ser mig snabbt omkring i rummet för att antingen få medhåll i min oro eller bli lugnad, men alla är fokuserade på Sanna och på Sverige.
Efter tre spända minuter utbrister en spontan applåd i rummet och min vän Martin säger att han tycker att Sanna gjorde ett fantastiskt framträdande.
Det är inte förrän nu jag ser att vi som samlats för att dela denna stund är en brokig skara människor. Och tanken slår mig att vi alla sitter och känner oss väldigt svenska. Vi delar en stolthet över vårt land som känns patriotisk och ärlig. Att vi har olika hudfärg, bakgrund, ursprung, sexualitet och kön är irrelevant. För just nu, i denna stund, är vi framför allt enade under en flagga. Vi talar om Sannas insats och använder ord som; VI gjorde det bra, VI borde ha en chans att vinna, VI levererade verkligen.
Jag tänker att denna lilla skara människor är vad jag önskar att världen var – accepterande, tolerant och öppen med en grundgemenskap av mänsklighet.
Mitt i filosoferandet kommer Österrikes bidrag som framförs av Conchita Wurst, eller Thomas Neuwirth som han heter privat, och jag fylls av glädje, sorg, hopp och en massa djävlar anamma.
Framför mig på tv:n står en dragqueen som sjunger som om det inte fanns någon morgondag och som med sina delikata drag, vackert strålande ögon och perfekta skägg är minst sagt häpnadsväckande.
Hon står för något som jag ofta glömmer trots att jag lever i en värld där jag lika ofta blir påmind om att verkligheten inte riktigt ser ut som vi gärna vill se den. Hon är en symbol för en kamp vi alla för.
Jag pratar inte om hbtq-kampen, kampen om jämlikhet eller kampen mot rasism. Utan om den kamp vi alla för i tysthet. Kampen om att få bli älskade, accepterade och tolererade som de individer och medmänniskor vi är.
Alla människor har nog känt utanförskapets kalla sting och den desperation som medföljer, någon gång i sitt liv. Och jag är övertygad att det vi mest av allt önskar oss i livet är närhet.
Närhet som värmer och som får oss att blomma ut till den bästa versionen av oss själva. Närhet som öppnar våra ögon och som tillåter oss att vila i tryggheten som den medför.
När Conchita Wurst sjunger att hon ska resa sig som en Fenix igen så är det för mig ett budskap om att vi alla måste fortsätta att försöka. Jag tänker att oavsett de högervindar som blåser över Europa och i vårt Sverige så måste vi visa att något så simpelt som kärlek och medmänsklighet inte kan begravas eller dövas, utan måste resa sig ur rädslans och intoleransens aska likt en fågel Fenix.
Det kan låta otroligt dramatiskt och högtravande men faktum är att det är precis motsatsen. Det är mänskligt.
Så här dagen efter brukar frågan om rätt låt vann florera och åsikterna skiljer sig likt en maskrosbolls frön i vinden. Men i år hoppas jag att även de som tycker att låten inte var fantastisk, eller att det var konstigt med en man utklädd till kvinna med skägg, kan se bortom det och se vad hon står för.
Hon är en del av något större som samtidigt är något så litet som du. Hon är en vädjan och ett krav om acceptans och jag tror att om du och jag och vi kan acceptera henne, se henne och kanske till och med älska henne, så är vi en bra bit på väg mot en avsevärt bättre värld.
Ingen kan göra allt men alla kan faktiskt göra något och det är i det lilla, som att en dragqueen med skägg vinner Eurovision song contest, som vi kan börja vår resa.
Min personliga åsikt om rätt låt vann? Det var så innihelvete rätt låt som vann!
Fotnot: Conchita Wurst från Österrike vann med låten Rise like a phoenix med 290 poäng. Sveriges Sanna Nielsen (med bidraget Undo), slutade på 218 poäng och en tredjeplats.