Jag tog på mig att skriva ihop ett pressmeddelande att skicka ut, för femtio års cyklande var väl värt att uppmärksamma? En månad innan loppet informerades därför de norrbottniska redaktionerna för såväl teve, radio som tidningar. Det gjordes med stor förhoppning om att få hjälp med information till allmänheten. Några minuter i radio, ett inslag i teve eller en artikel i tidningen kan ge så mycket mer än en halvsida i annonsbladet. Dessutom alldeles gratis.
Resultatet? En artikel i den här tidningen, publicerad samma dag som loppet. Två mejladresser svarade nej och resten svarade inte alls.
Jag begriper att nyhetsredaktioner inte kan uppmärksamma varenda paltmiddag i länet, men det hindrar mig inte från att tycka att dagens rapportering lämnar en del övrigt att önska. Föreningar idag lider brist på ideella krafter, saknar medel för marknadsföring och kämpar mot vikande deltagarsiffror. Det sistnämnda handlar till stor del om vilken plats föreningslivet får ta i berättelsen om samhället idag, och här har de regionala nyhetsredaktionerna ett särskilt ansvar. De borde bättre lyfta det där som det alltid pratas om är en styrka med länet, men som alltför ofta bara blir en generisk slogan, det att ”länet har ett levande föreningsliv som bidrar till attraktivitet och livsglädje”.
Det handlar som alltid om prioriteringar och det är inte min sak att i detalj planera rapporteringen. Jag tillåter mig ändå att tycka att vi skulle behöva mindre av det som redan uppmärksammas och det som driver vinst, och istället mer av det som sällan uppmärksammas och som görs utan regelbunden lön. Med andra ord, mindre näringsliv och mer föreningsliv.
Och det är nog av radion jag kräver mest. Det är en nyhetskanal som folk har lätt att ta del av, var de än är och närapå vad de än gör. Merparten av lyssnarna måhända finns i de större samhällena, men jag är alldeles övertygad om att fler skulle lyssna om hela länet bättre skulle skildras. Kanske i form av en telefonare om något terränglopp under hösten? Det skulle kanske innebära fler deltagare i loppet, som i sig definitivt skulle stärka arrangörernas övertygelse om att vad de gör fortfarande är viktigt. Kanske rent av rädda ytterligare en förening från föreningsdöden.
