Det är januari och det kan man ju tycka vad man vill om, men det är väl bara att bita ihop och vänta ut den.
Men så här i början av ett nytt år hör det till att framtidsspana. Nu har jag överanvänt fantasin till fyndiga julklappsrim så det är hart när omöjligt att komma med några spaningar av rang så jag lånar en. Hörde nämligen på radion att köksbordet är på väg ut. Folk har i allt större grad börjat äta framför tv:n och då i vardagsrummet får man förmoda. Hos mig lär köksbordet stå kvar. I och för sig har jag tv i köket men eftersom det nästan är ogörligt att käka och se på tv samtidigt när det för varje år tar allt längre tid för ögonen att växla från närseende till långt håll låter jag oftast bli att slå på tv:n.
Som sagt, ser man dåligt på långt håll kan det vara vanskligt att framtidsspana. Desto lättare då att titta bakåt, då känner man igen företeelserna, om än något suddiga, och behöver bara nicka förnumstigt och säga ”just precis!”.
Så därför tar vi en titt på saker som försvunnit ur våra hem och vardag.
Som till exempel bidén.
Denna sanitetsanordning med franskt ursprung var hyfsat vanligt förekommande i lite mer välbärgade hem på 60- och 70-talen. Gärna i någon klatschig färg som avokadogrön eller köttbullsbrun. Jag kan ha varit fyra, fem år när jag första gången såg en bidé och kunde för mitt liv inte förstå vad det var. Ett fotbad? Ett tvättställ i barnhöjd? Ett dockbadkar? Jaså, en rumptvätt. Där ser man.
Men bidén blev med tiden omodern och åkte ut och en bit in på 80-talet låg de i högar på soptipparna.
Där hade de sällskap av telefonbänken. Minns ni den? En rätt ful möbel med lådor för telefonkataloger och en stoppad, obekväm sits. Den stod i svenska hallar, för det var där det enda telefonjacket fanns. Att föra privata samtal var ute-slutet om man inte var ensam hemma eller pratade i kod. De senare årens tekniska utveckling har dessutom gjort att telefonbänken fått återförenas med den fasta telefonen där borta på tippen.
Andra saker vi kånkat ut är stereobänken med vertikala fack för lp-skivor, hörndatorbordet med plats för tjock-skärm samt diverse fantasifulla cd-förvaringar.
Och vad hände med tramporglarna som stod i alla klassrum långt in på 70-talet?
Ingen av de ovan nämnda sakerna är något jag saknar men jag kan få ett litet snörp i hjärtat när jag tänker på rutiga bilfiltar med Ford-loggan, de där vita plastbokstäverna som snart inte finns längre på namntavlorna i trappuppgångarna och matelasserade galonpåsar med papiljotter i.
Men ska jag nu framtidsspana så förutspår jag att nån kommer på ett sätt att ersätta golvdrag med golvsug. Med ett diskret litet swosh försvinner uttappade makaroner, grus och (om man inte ser upp) guldhamstrar och andra mindre husdjur ut under golvlisterna.
Dammsugaren blir över-flödig och alla ärnöjda och glada.