Hotet mot retoriken?

Fem minuter in i varmrätten satte hon igång. Och fastän det är nästan tio år sedan är det ett minne som etsat sig fast i min själ, likt ett taggigt, brännande väsen.
Det var brudparets gammelfaster som skulle berätta inte bara brudens, utan även sin egen och diverse släktingars livshistoria i tidernas längsta lyckönskningstal. Trekvart in i monologen började de indragna i historierna flacka nervöst med blicken, skamsna över att det var just deras uppskrapade barndomsknän som tvingade utsvultna bröllopsgäster att tiga i stillhet medan de i ögonvrån bevittnade sin varma anrättning lida martyrdöden på porslinet.
En timme och tio minuter senare var hon färdig. Applåderna ville aldrig ta slut. Det blir ju lätt så, att man blir rusig när något hemskt är till ända.
Nästa talare skojade lättsamt under två lagom minuter, och bröllopsfesten återtog sina forna dagars glans.

I skolan präntades "ethos, logos, pathos" in och på DNs etikettsida predikar Magdalena Ribbing om tallängder och hyfs. Men faktum är att det är väldigt många av oss svenskar som "inte är några talare". Poänger som tycks så kvicka när man övat hemma framför spegeln faller platt till marken när de gör entré i offentlighetens ljus och de nedkrafsade stolparna blir så lätt till ostoppbara svador i fel händer.
Men nu finns det bot på detta. Kvicka skribenter har upptäckt att man kan ta inte mindre än 150 riksdaler för ett standardiserat tal till "brudparet med många djur hemma". Passar inte det kan man välja "brudparet som tycker om att resa" eller "jubilaren med brinnande bilintresse". Känner kunden för att spendera ännu mer kan denne också anlita den anonyme talskrivaren för att få ett alldeles personligt skrivet tal.
Det utlovas kvickheter och lustigheter, uppblandat med ett lagom mått värme, kärlek och gratulationer. Kanske också ett litet ordstäv på vägen. De riktigt ambitiösa talsäljarsidorna har dessutom en lista där man kan se var och när talet senast laddades ner och användes för att minimera fadäser.

Fenomenet är förstås inte nytt. Politiker till exempel, har länge använt sig av talskrivare. Man får anta att de har kört på den extravaganta alternativet då, och inte det standardiserade. Det vore ju beklagligt om McCain och Obama höll samma tal samtidigt.
Det är kanske inte för att de inte har egna saker att säga (utom i George Bushs fall möjligtvis) som politiker använder sig av personliga talskrivare. Det är förstås för att de har så himla mycket annat att göra. För när det ska klippas band, pussas barn och poseras med FNs högdjur finns inte så mycket tid över till att vara kreativ. Egentligen har presidenter väl inte så mycket tid över till något alls, med tanke på alla experter och assistenter de måste hålla sig med... Men det var en helt annan historia.

Det man i hastigheten glömmer bort är ju vad talet egentligen handlar om i intima festsammanhang. Det är en närstående person som ställer sig upp och säger något förhoppningsvis vackert till den person som lyckönskas bör. Det är en vänlighetens gest, ofta en kärlekens.
Egentligen spelar det då kanske inte så stor roll om gammelfaster babblar om skrapade knän i oändlighet. Hon gör det ju av omtanke. Och ett tråkigt tal som kommer från hjärtat är ändå så många gånger bättre än ett perfekt inköpt.
Kanske är det största hotet mot framtida retorik inte bristande teknik, utan avsaknad av själ, hjärta och engagemang.