Det var det att den delas ut också i Luleå som gjorde mig nyfiken och fort förstod jag att upplagan ligger på hisnande 79 000 exemplar. Med fyra nummer om året!
Antagligen är det nog inte särskilt många av de totalt 316 000 exemplaren som blir lästa. Uppgifter om det är svårt att ta fram, men under mina år i Gällivare var det aldrig någon som nämnde att de läst den. Istället skrattade man och kallade den för Pravda. Eller Glädjebladet. Och när jag läser det senaste numret förstår jag att det ligger något i de där öknamnen. För av de 43 nyhetsliknande texter jag hittar är det bara tre som inte innehåller odelat positiv information om bolaget: en notis om urspårningen, en ledare där Nova Blomkvists död nämns och en notis om själva dödsolyckan. Resten är bara en enda lång ordström av milstolpar, utvecklingsresor, utmaningar och framsteg, texter om bostadsbyggen som liknar texter av en mäklarfirma, nyhetsartiklar skrivna ur vi-perspektiv och annat snömos. Det är ett oavbrutet självförhärligande som kanske når sin kulmen i den artikel som bär rubriken ”LKAB rankas som en av Sveriges bästa arbetsgivare”, detta trots att bolaget hamnat på plats 25 av 50 rankande företag.
Jag räknar till 17 skribenter i numret, varav två är frilans och tre har andra positioner i eller utanför bolaget. Hur mycket av sin arbetstid de resterande tolv viger åt tidningen är svårt att säga, och eftersom bolaget listar endast tre av dessa som kommunikatörer – medan resten är en salig blandning chefer, strateger och ”Communication Managers” – är det bängligt att räkna fram totalkostnaden för tidningen. Enligt SCB:s lönestatistik ligger medelinkomsten för en kommunikatör på 43 800 kronor i månaden, så oavsett om man räknar lågt är det lätt att se att här handlar det om något man satsar stora pengar på.
Och ja, jag är medveten om att bolag gör vad de vill med sina pengar. Lika mycket begriper jag att tidningen inte bör behandlas som en journalistisk publikation. Vad jag förvånas över är snarare omfattningen av resurser som används. Trots svinnet. Men kanske är det så att i bolagets ögon spelar det mindre roll om nio av tio exemplar åker direkt i pappersinsamlingen? Att bara hålla sig med en papperstidning som når närmare hundra tusen norrbottniska hushåll räcker säkert för att sända ut den signal man vill: den att LKAB är minsann synonymt med framtid.