"Hur nära originalet får man egentligen göra en cover?"
Foto:
Håret reser sig minst sagt, och jag kan på rak arm i princip inte tänka mig något värre. Väl hemma Youtubar jag upp det hela och får se själva krabbandet.
Tänk er en sorts bredbent och så pass djupt hukande pose att det får Metallicas basist Robert Trujillo att likna Paul Mccartney. Poserandet är tydligt koreograferat och mitt i allt vansinne går låten över till att bli en autotunad eurodisco-stänkare.
Bandet Attack Attack! räknas som grundare till genren och jag blir minst sagt förvånad när jag märker att någon lagt upp deras video till en av våra låtar på Youtube. Annars förflyter bilfärden enligt planering med obligatoriska vicka-ner-solskyddet-vid-fartkamerorna-moment och hits strömmandes ur högtalarna. Då plötsligt, Coldplays Viva La Vida, med Darin?! Hur nära originalet får man egentligen göra en cover? Speciellt med tanke på att vi inte talar om någon egen tolkning utan snarare en total efterapning av originalet. Krisen är som sagt här.
I veckorna hade Michael Moores nya film Capitalism: A Love Story premiär och som vanligt när det gäller mr. Moore så går åsikterna isär. Timbrotänkarna slår på krigstrumman och skriver spaltmeter om bluffarna och den dåliga journalistiken. Jag har själv inte hunnit se filmen ännu men jag måste säga att jag gillar hans tidigare filmer som Sicko och Fahrenheit 9/11 och sällar mig därför till skaran som hyllar den, visserligen på förhand. Visst, Michael Moore kanske inte är den mest objektiva av journalister, men roliga filmer blir det.
Och kongressledamöterna skickar ju inte sina barn till kriget. Inte Johan Norberg heller.
+ Hulk Hogan avslöjar i sin nya bok att han sökt jobb som basist hos både Rolling Stones och Metallica. Herrejösses vilken t-shirt det varit. Mick & Keith & Ron & Charlie & Hulk!
- Herrejösses vilken rockhistoria som gick förlorad. Hulkamania!
Så jobbar vi med nyheter