Du är min bästa vän. Du har fan aldrig slagit mig.
Orden är inte mina, meningarna kommer ur boken jag läser, skriven av Kirunabördige Mattias Timander. I ett av bokens kapitel är huvudkaraktären ute på en krogrunda i Kirunas nattliv och på väg hem hör han just de där meningarna. Precis då minns jag något. Det må vara att jag aldrig hört exakt de där orden, eller så har jag det, men det är tonen av en machokultur som jag mer än väl känner till. Och ibland tänker jag att den är extra stark här i Malmfälten.
Knapsu är ett uttryck som beskriver någon i nedsättande ton; en man som gör det som traditionellt betraktats som kvinnosysslor. Det kan vara allt ifrån att dammsuga till att lägga pärlplattor med sitt barn. Även om det känns harmlöst, så handlar det om tanken om hur en man ska vara. Jag hoppas det är på utdöende.
För några år sedan kom en undersökning, av Lisa Ringblom på Luleå Tekniska Universitet, om jämställdhet i gruvindustrin. Den visade att män överlag inte tycker att det finns någon machokultur på arbetsplatserna, medan kvinnor tycker tvärtom. En kvinnlig industriarbetare berättar att hon säger ifrån när hon tycker någon beter sig illa, men att många kollegor inte törs. Hellre tiger man, eller anammar samma jargong för att passa in.
För när machokulturen bär med sig en föreställning om hur män ska vara sätter den också en norm på kvinnor. Och på så vis lever machokulturen vidare. När man i platsannonser kan läsa att stämningen på en arbetsplats är rå men hjärtlig och att det är högt i tak ska man tänka till. Fundera en stund över vad det betyder. Egentligen.
Att kvinnorna blir fler inom mansdominerade yrken är ingen lösning. Machokulturen försvinner inte av sig själv bara för att fler kvinnor kommer in i rastkuren eller på verkstadsgolvet. Nej, den kan bara försvinna om vi aktivt väljer att se den i vitögat. Att sluta se någon som knapsu, att sluta acceptera arbetsplatser med högt i tak och rå men hjärtlig stämning.
Åter till boken: Två unga killar som på ett grovt vis snackar öl och brudar, klappar om varandra och säger: Du är min bästa vän. Du har fan aldrig slagit mig.
Och nu vet jag. Visst har jag hört sådana samtal, nästan ordagrant, alltför många gånger. Men tänk om de unga killarna och tjejerna numera inget hellre vill än att slippa Malmfältens machokultur; kanske en ny generation med sunda värderingar kliver fram snart. En ny kultur där man får vara den man är. Jag kan inte annat än hoppas.