Dimman lättar flyktigt från vattenspegeln när båtarna drar iväg ut mot skärgården i gryningen. Mörkret ger sig av och bakom träden långt borta börjar solen gnugga sömnen ur ögonen och målar himlen gul och rosa. Jämthunden Jesper buffar på mig och jag kliar honom bakom öronen. Samförstånd.
Vi närmar oss ön, Jesper får fnatt och skäller rakt ut i den tysta morgonen när båtmotorerna dör ut och båtarna glider stillsamt mot land. Ett citat ur Paulo Coelhos bok ”Alef” glimmar förbi i tanken ”Du är inte längre här. Det är dags att du ger dig av för att du ska kunna komma tillbaka till nuet igen”.
Vi hoppar i land, Jesper är stark och drar iväg med mig längs strandkanten, vi ska runda udden. Där längst ut på ön i skärgården kommer beskedet att skyttarna är utplacerade. Det är dags för hundförarna att släppa hundarna. Jag som har ynnesten att vara vikarierande hundförare i jaktlaget klappar hårt om Jesper, kopplar lös honom och viskar ”sök kissen” och så drar han iväg som en varg över prärien. På pejlen följer jag honom 50 meter så dör kontakten ”tur att vi är på en ö”, tänker jag och så börjar skytten, jag och sonen att gå över ön. Gammelskogen knakar runt oss, mossan är len under fötterna, en och annan kvist snärtar till, så hör vi det första skottet. En tjur har fallit.
Efter 25 minuters promenad hörs prassel i terrängen och Jesper kommer svansviftande, flämtande fram till mig och då händer någonting i mitt huvud. ”Vi gör det här tillsammans”. Precis samma sak händer inne i hjärnan som när det i somras gick upp för mig att världens finaste Lisa, en Karelsk björnhundsvalp som jag fick förmånen att få ta hand om är en mycket intelligent tjej som gillar träning, då klickade det exakt likadant i huvudet.
”Jobba med hund är det absolut bästa man kan göra”, tänker jag och lyckan sprider sig genom hela mig. I samma stund finns ingenting annat än hunden och jag. Just där och just då finns bara i nuet.
Jag byter pejl på Jesper och skickar ut honom i skogen igen. Den här gången ser jag exakt hur metodiskt han jobbar. Två skott hörs tätt efter varandra och meddelandet ”patron ur” kommer. Ingen fler älg ska skjutas den här dagen. Strax därefter vallar Jesper fram en fin kviga som stannar just framför en skytt. De tittar på varandra och sedan passerar kvigan lättad förbi på lite drygt 20 meters håll.
Det behövdes en smart hundvalp för att min latenta kärlek till att träna tillsammans med hund skulle vakna till liv och för att jag åter med längtan skulle minnas tiden när jag tävlade på elitnivå i lydnad med schäfern Sammy. Det krävdes en jaktdag med jämthund för att jag skulle inse att min kärlek till att jobba med hund bara legat i dvala.
Nu har det blivit några svängar på jaktmarker. Ibland tror vi att hunden kommer själv, men då brakar det till och så dyker det upp en älg. Ibland tror vi att det kommer en älg, men då kommer det en hund. Vi är glada amatörer.
För några dagar sedan somnade en liten jakthundsvalp i min famn och jag tänkte bara ”kärlek”.
En sak är säker, när vi har en egen jakhund då ska jag viska ”sök älgen” eller ”sök haren” när jag släpper i skogen. En annan sak som är säkert är att jag och sonen förmodligen träffat världens snällaste jaktlag.
Någonting annat som är helt solklart är att vi alla behöver ett andningshål i vardagens brus. I vardagen rör vi oss ständigt mellan det som varit, det som är och det som kommer. Oavsett om andningshålet är en tur i skogen med hunden, ett älgpass i jakttornet, en fisketur, en fika med vänner, en stund med stickningen i knäet, med målarpenseln framför ett staffli eller med en riktigt bra bok, så behöver vi tillåta oss att stanna i nuet, tillåta oss att andas. Har du hittat din plats att andas på?