Någon hade hört från någon att det tog slut mellan mig och en man för att jag inte kan leva utan kvinnor. En av mina vänner fick höra ryktet och dementerade direkt. Men snacket är uppenbarligen igång.
Själv känner jag varken för att säga bu eller bä. Detaljer om mina kärleksrelationer rör bara mig och mina kärlekspartners. Någon hejd på självutlämnandet får det väl ändå vara, även för en krönikör som jag.
Jag vill ändå passa på att undra: Vem kan leva utan kvinnor? Om vi nu nödvändigtvis måste dela in mänskligheten i två kön är det självklart att leva med båda sorterna - och med alla queera som inte passar in i mallen. Annars blir livet bra trist.
Nåväl, nu är det inte könen eller mitt kärleksliv den här krönikan ska handla om. Den ska handla om social kontroll. Skvaller är nämligen en lika roande som sårande del av den sociala kontrollen.
I dagarna är det två år sedan jag flyttade hem från Stockholm. Vi hade en lång smekmånad, Luleå och jag. Jag kom hem hit och kände mig så välkommen, så ombonad. Efter många år i storstadens brus var det verkligen livskvalitet att heja tio gånger längs Storgatan och att kliva in hos min bästa vän utan att behöva knacka på dörren.
Det är det fortfarande. Jag tycker om att vara en del av sammanhanget Luleå. Jag behöver aldrig tvivla på min existens här. Jag vet att jag finns för att människor känner igen mig och bryr sig. I anonyma storstäder kan man lätt tyna bort, om man inte orkar vara social och söka kontakt vareviga dag.
Med tiden i Luleå har jag åter börjat längta efter storstadens anonymitet. Kanske inte i Stockholm, men absolut i New York, kan jag gå längs gatorna en hel dag utan att någon tror sig veta vem jag är. Där bestämmer jag själv vem jag ska vara och det är en frihet, ett andningshål.
Take the crunchy with the smooth, sjunger Billy Bragg. Ta det onda med det goda. Både storstaden och småstaden har sina plus och minus. Jag kommer aldrig att bli nöjd med bara det ena eller det andra: antingen igenkänning eller anonymitet. Jag behöver båda, så enkelt är det.
Det enda jag inte behöver är skvaller. Nästa gång jag själv är på väg att skvallra ska jag tänka mig för.