Känslan och förnuftet
De nötta, röda skinnpärmarna håller knappt ihop och de hundörade sidorna sitter oroväckande löst i sin bindning. Men trots det är det en härlig känsla att ligga på kökssoffan och läsa Cervantes Don Quijote.
Foto: Fotograf saknas!
Det luktar historia, helt enkelt. Inte bara den klassiska historien om Don Quijote, utan också bokens egen historia - hur den vandrat från hand till hand under flera decennier. Kanske - jag inbillar mig så i alla fall - har också en gnutta av dessa ägares historia satt sig i sidornas doft.
Böcker är vackert också. I mitt vardagsrum finns hyllmeter med bokryggar i olika färger och tjocklek, nästan som en kubistiskt tavla. Kanske kan man också säga att titlarna kan berätta ganska mycket om personen de står hos.
Men böcker är förstås också tunga. Riktigt tunga.
Efter att jag flyttat till mitt lilla hus vid havet (min sextonde bostad, om jag räknat rätt) svor jag på att aldrig mer kånka en låda böcker.
Lösningarna på detta heter läsplatta och e-bok. Jag läste i en artikel häromdagen att de nu äntligen ska lanseras i Sverige - "på riktigt". Efter ljudbokens succé har man förstått att svensken är redo för nya litteraturmedier. Än har man förstås inte lyckats enas om vilket format man ska använda, men det går väl som med det gamla beta versus vhs-problemet. Nej, jag menar inte att porren blir det avgörande, utan att det blir användarna som till slut bestämmer vad som efterfrågas.
Visst är det praktiskt. Några snabba klick på datorn, ladda ner i läsplattan och sedan sätta sig tillrätta i öronlappsfåtöljen.
Miljövänligt. Billigt. Och aldrig behöver man riskera att något är slutsålt.
Förnuftigt, kort och gott.
Det är förstås så här det kommer att bli i framtiden. Vi kommer att sitta med våra läsplattor. Litteraturens lättillgänglighet kommer att öka allmänbildningen överlag och speciellt i den unga generationen som är van och duktig på att använda nätet.
Men jag kan inte hjälpa att jag kommer att sakna det. Känslan av volymens tyngd i handen. Sidornas doft. Historien.
Sådana som jag kommer att ses som bakåtsträvare, mossiga samlare. Vi kommer att anklagas för att tänka med känslan istället för förnuftet.
Vi som läser papperstidning vid frukostbordet för kvalitetens skull. Vi som vill ha blanka papperskopior av våra fotografier. Vi som fortfarande köper fysiska skivor, med konvolut.
Frågan är om mänskligheten - och planeten - har råd med sådana som oss?
Så jobbar vi med nyheter