Kära nittioåriga jag. Jag har ingen aning om vem du är, hur du ser ut eller var du befinner dig. Här kommer i alla fall ett brev till dig, med avsändaren mitt i livet.
Jag chansade lite på adressen, kluddade bara dit något om en solstol på valfri italiensk strand. För jag önskar så innerligt att du har det bra. Att du inte tagit skada av alla glasspaket jag tömt i hjärtesorg och att jag råkade fastna för något så farligt som utförsåkning. Att du inte gråter över att min senaste bild inte ens fick 20 likes.
Men mest hoppas jag att du är stolt. Att du kan se på mig och då se en människa som gjorde det hon orkade, för de saker hon trodde var bra.
Minns du mig? Minns du hur jag stod och funderade på vilken väg jag skulle ta, och du bara skrattade och sa att ”väljer du fel så kommer tusen och åter tusen rondeller att vända i”.
Du pekade på dina egna återvändsgränder och att du faktiskt hittat en del goda vänner i dem. Och sedan visade du mig hur många miljoner vägar man faktiskt hinner med under ett helt liv.
Men jag behöver några goda råd. Det händer så mycket här just nu. Jag funderar på att byta jobb, till exempel.
Eller kanske börja studera? Det finns en så spännande kreativ utbildning, du vet den vi drömt om sedan vi var nio bast.
Ska jag hoppa på den tror du, eller blir det bäst att stanna kvar där jag alltid varit? Och den där killen jag träffar just nu, är han den som just nu delar paraplydrinkar med dig där på stranden? Eller ska jag bara göra som jag brukar och sluta svara då han ringer, så är jag i alla fall inte den som blev lämnad. Det kanske blir bäst så, tror du inte?
Kära nittioåriga jag, jag blev så trygg efter vårt senaste samtal. Du lovade att det inte spelar så stor roll ifall jag når högsta pinnen på karriärstegen, bygger huset i allas drömmar eller har alldeles perfekta kanelbullar på instagram.
Det var helt andra saker du ansåg som viktiga. Till exempel att jag skrattade ofta, att dörren till huset alltid stod öppen och att jag bjöd många på de där bullarna. Och sedan fnissade du lite åt hur bekymrad jag var över att min mage såg ut att rymma 20–30 kanelbullar minst.
”Kanelbullar är gott” sa du.
”Ät dem.”
Jag lovar att göra allt för att du ska ha så få ärr som möjligt. Och att de som sitter i hjärtat sitter där, för att jag vågade tro på kärlek. Du kommer förstå. Nicka, le lite underfundigt och säga sådär klokt som bara en nittioåring kan att ”det var det värt”. Kära nittioåriga jag, ät många kanelbullar, bjud på ännu fler, och ordna rullstolsrace i korridoren om nätterna.
Vi ses snart!